[jfr t. instabil, eng. o. fr. instable; av lat. instabilis, av in- (se IN-, pref.2) o. stabilis (se STABEL, STABIL)]
(i sht i fackspr.) som har ett osäkert jämviktsläge; äv. bildl.: vacklande, ostadig, fluktuerande, föränderlig. SvLittFT 1838, sp. 515. Flygplanet .. visade sig instabilt och slogs sönder. 2NF 34: Suppl. 403 (1922). Priserna ha varit instabila. TT 1927, Allm. s. 110.— särsk. fys. i uttr. instabil jämvikt, labil l. osäker jämvikt. Hildebrandsson Buchan 132(1874). Tallqvist SvFinOrdf.(1898).
