KANONIKAT kan1ωnika4t l. -on- l. -ån-, l. 01—, n.; best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[jfr t. kanonikat, eng. canonicate, fr. canonicat; av mlat. canonicatus, avledn. av lat. canonicus (se KANONIKUS)]
(i fråga om förh. inom den romerskkatolska kyrkan, ävensom i Sv. under tiden närmast efter reformationens början) en kanonikus' ämbete (med åtföljande förmåner o. skyldigheter), kanikdöme, kanikämbete; kanikprebende, kanoni. Prælaturer, Canonicater, och Præbender skulle (enl. Västerås ordinantia) icke försees (med innehavare), medh mindre Konungar först åthspordes. Girs G1 90 (c. 1630). Utreda i vilken mån de nuvarande biskopslönerna .. bestå av under reformationstiden permuterade prelaturer eller kanonikat. SvD(A) 1930, nr 323, s. 5.
