[jfr t. karabinier, eng. carabineer; av fr. carabinier resp. it. carabiniere, span. carabinero, till fr. carabine resp. it. o. span. carabina (se KARBIN)]
i sht mil. urspr.: med karbin beväpnad ryttare uttagen särskilt för spaningstjänst o. d.; senare allmännare: kavallerist hörande till visst slags truppförband inom det medeltunga kavalleriet; numera nästan bl. i fråga om italienska, spanska o. portugisiska förh., ss. benämning på gendarm. Biurman Brefst. 113(1729). KrigVAH 1805, s. 96.Melander UnderlL 145(1912; fr. Sardinien). VFl. 1925, s. 89 (fr. Portugal).— särsk. (förr) i uttr. skånska karabinjärerna, om Skånska karabinjärregementet. Ryttmästare vid skånska karabiniererna. De Geer Minn. 1: 1(1892).
