SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KONVULSIVISK kon1vulsi4visk, l. KONVULSIV kon1vulsi4v, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-. -iv (-if) 1768 osv. -ivisk 1795 osv.)
Etymologi
[jfr t. konvulsivisch, eng. convulsive, fr. convulsif; till stammen i KONVULSION]
som har karaktären av l. liknar l. härrör från l. står i samband med konvulsioner, krampaktig, krampartad; stundom: som lider av kramp; äv. bildl. Konvulsiviska l. konvulsiva ryckningar, rörelser. Konvulsivisk gråt. Ett konvulsiviskt skratt. VetAH 1768, s. 356. Ett våldsamt convulsift anfall. Därs. 1813, s. 89. En konvulsivisk kraftansträngning. Rydberg Ath. 360 (1859). En konvulsiv käring. DN(A) 1934, nr 86, s. 28.
Spoiler title
Spoiler content