SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1937  
KORRELATIV kor4ela~ti1v l. 300~2, l. 1004 (kårrelati´v Dalin), adj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et; pl. = l. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-)
Etymologi
[jfr t. korrelativ, adj. o. sbst., eng. correlative, adj. o. sbst., fr. corrélatif, adj. o. sbst., av mlat. correlativus, som står i växelförhållande (till ngt), av com (se KON-), o. relativus (se RELATIV)]
I. adj.: stående i växelförhållande till ngt (resp. till varandra); jfr KORRELAT I. AdP 1800, s. 319. BonnierKL 12: 265 (1928). — särsk. språkv. om ord l. ordfogningar, särsk. pronomen (l. pronominella adverb) l. konjunktioner: som hänvisa till varandra. Svedbom Satsl. 58 (1843). PedT 1904, s. 391.
II. (†; jfr dock nedan) sbst.; om ngt som står i växelförhållande till ngt annat. I det fria Sverige .. ropas blott Herre, .. Herr A. .. med dess korrelativ ”ödmjuka tjenare”. Frey 1848, s. 137. — särsk. (fullt br.) språkv. om korrelat i dess förhållande till sitt pronomen (l. pronominella adverb), resp. om pronomen osv. i dess förhållande till sitt korrelat; i pl. äv. ss. sammanfattande benämning på pronomen osv. o. dess korrelat. Svedbom Satsl. 58 (1843). Pipon SprGr. 18 (1872). 2NF 36: 1181 (1924).
Spoiler title
Spoiler content