publicerad: 1938
KUNBAR l. KUNDBAR, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(kun(n)- 1621—1921. kund- 1650—1807)
Etymologi
(†) som är (allmänt) känd l. bekant; äv. om sak: som är (allmänt) erkänd, veterlig; uppenbar; i sht i uttr. vara l. bliva kunbart, vara (allmänt) känt l. kunnigt resp. bliva känt l. kunnigt; göra ngt kunbart, göra ngt allmänt känt, kungöra. Fosz A 3 a (1621: kunbart göra). Sedan 1655 års Stadga warit publicerad och kunnbar gjord. HC11H 14: 205 (1693). Det är helt wist och kunbart det dhe Celter ifrån Celtiber uthi Lusitanien äro komne. Rudbeck Atl. 3: 162 (1698). Kundbara prof af et försagdt .. mod. SedolärMercur. 1: nr 4, s. 3 (1730). Sedan oricktigheten blifvit hannoverska regeringen kundbar. 2RA 3: 154 (1731). Saken blef kunbar. Rääf Ydre 1: 140 (1856). — särsk.
a) (i ä. kurialstil) i fråga om förmögenhet o. d.; i sht i uttr. vara av kunbar förmögenhet, inkomst, fattigdom o. d., vara kunbart fattig o. d., veterligen äga förmögenhet osv. resp. veterligen vara fattig. En hel kunbar förmögenhet i lös eller fast egendom. Stiernman Com. 5: 708 (1698). Alle .. af kunbar förmögenhet. Dens. Riksd. 2228 (”1328”) (1719). Ifrån Charta-Sigillata befrias (bl. a.) .. Alla kunnbart och bevisligen fattige. SPF 1810, s. 91. Därs. 1840, s. 99.
b) (i ä. lagspr.) i uttr. kunbar ort, känd l. viktigare ort. FörarbSvLag 6: 198 (1723). Ther väg löper til stad, sokn, bruk, siöhamn, eller annan kunbar ort; skola märken sättas, the ther visa til hvad ort then väg ligger. BB 25: 4 (Lag 1734).
c) övergående i bet.: ryktbar, berömd. Verelius 157 (1681). (Den ärlige) har utvägar, at blifva kunbar; men söker icke derefter. Mennander ÅmVetA 1766, s. 36.
Avledn. (†): KUNBARA, v. göra (ngt) känt, uppenbara. Såssom E:rs Ehrew:ers gunstighe skrifuellsse oss .. kunbaradhe. VDAkt. 1650, nr 75. Gezelius Cajanus 35 (1681). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content