publicerad: 1942
LÖDIG lø3dig2, adj.1 -are. adv. -T.
Ordformer
(löd- 1521 osv. lödd- 1678 (: SexLöddige). -ich 1613. -ig(h) 1523 osv. -ug 1521—c. 1540)
Etymologi
1) (nästan bl. i fråga om ä. förh.; se dock d) om metall, i sht silver, ngn gg guld: som till hela sin vikt består av ren metall (l. av en som ren metall betraktad standardlegering), (relativt) oblandad, ren, fin. Slät mynt, som ej är lödigt. Möller 1: 97 (1745). En Mark lödigt Silfver. Botin PVetA 1771, s. 3. Då från armen Frithiof drager / lödig guldring, tre mark tung. Tegnér (WB) 5: 73 (1825). Bägaren var af lödigt silfver. SvFolks. 257 (1844). VBenedictsson (1887) hos Lundegård Benedictsson 416 (i bild). Östergren (1932). — jfr FULL-LÖDIG. — särsk.
a) ss. senare led i ssgr, för att angiva hur många sextondedelar (relativt) rent silver som ingå i en silverlegering (eg. hur många lod rent silver som ingå i en mark silverlegering); jfr ELVA-, FEMTON-, FJORTON-, MÅNG-, SEXTON-, TOLV-, TRETTON-LÖDIG.
b) (†) i n. sg., övergående i bet:. lödighet (se d. o. 1 a). At .. på alla Guld- och Silfver-arbeten, finheten til karat och grain samt lödigt, utsättes. PH 5: 3364 (1752).
c) i uttr. lödig mark, förr äv. mark lödig, mark (dvs. viktsenhet) silver av hög silverhalt, använd ss. värdemätare; äv. benämning på viktsenhet som förr användes vid vägning av silver o. guld o. som var indelad i 16 lod; se för övr. MARK, viktsenhet. viij (dvs. åtta) löduge m[a]rc, ij lodt mi[n]d[r]e. SthmSkotteb. 2: 189 (1521). ij löduga mark Silff. G1R 1: 38 (1522). Ett lijtid monstrantz förgylt wog twå lödige march. Därs. 19: 70 (1548). Han fick honom af fängzlens twångh, / .. medh tolf tusen lödige marck. HB 1: 98 (1629). PrivBergsbr. 1649, 2: A 2 b. På den tid, då en mark lödig och en mark penningar mästadels gullo lika. Schönberg Bref 1: 117 (1772). En lödig Mark Svensk Myntvigt = 210,616 gram. Forssell Hist. II. 2: 18 (1872, 1875). Heckscher SvEkonH 1: 206 (1935).
d) (fullt br.) bildl.: äkta, av värkligt värde, gedigen, som håller provet. SvD 1908, nr 158, s. 8. Ett vida lödigare verk (än Geijers o. Afzelius' Sv. folkvisor) blev A. J. Arwidsson, Svenska Fornsånger. SvLittH 1: 117 (1918). Jag kände i Sundborn lyckan av att ha till vän en så äkta och lödig person som Carl Larsson. Laurin 2Minn. 498 (1930). Dödgrävaren .. (ägde) den lödigare begåvningen (av dem båda). Hellström Storm 176 (1935). jfr FULL-LÖDIG. — Anm. till 1. I vissa ä. källor, t. ex. Wallerius Min. 468 (1747), Rinman (1789), (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 8 (1853), uppgives ordet betyda: uppblandad med koppar. Denna uppgift torde bero på missuppfattning av innebörden i sådana ssgr som ELVA-, FEMTON-LÖDIG osv. (se a ovan).
2) (förr) mil. om projektil: som väger visst antal lod resp., om kanon: varur projektiler av så l. så stor tyngd avskjutas; i sht ss. senare led i ssgr. Lika lödige kulor. KrigsmSH 1798, s. 36. — jfr SEX-, SEXTON-, TOLV-LÖDIG.
Ssg: LÖDIG-TAL. tal angivande lödighet.
2) (förr) till 2. SFS 1832, s. 448. Likasom kulor hafva olika pundigtal, så hafva skroten olika lödigtal. Hazelius Artill. 49 (1833). KrigVAH 1835, s. 115.
Avledn.: LÖDIGHET, r. l. f.
1) till 1; särsk.
a) (numera föga br.) till 1 a, i fråga om silver (l. guld): halt av rent silver osv. (i fråga om silver uttryckt i sextondedelar). Rinman 1: 818 (1788; i fråga om silver). Hallenberg Mynt 46 (1798; i fråga om guldmynt). NoK 76: 137 (1927). särsk. (†) i utvidgad anv., i saltlösning: lösningens halt av salt, uttryckt i hundradedelar. Rinman (1789). Almroth Kem. 385 (1834).
b) till 1 d, bildl. Hos Tegnér .. funnos i underbar förening .. både klang och lödighet, både retorisk och målande åskådlighet. (Cavallin o.) Lysander 489 (1882). Ärligheten och lödigheten i hans konst. SvD(A) 1931, nr 90, s. 15. Fatab. 1936, s. 3.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content