publicerad: 1939
LAM la4m, förr äv. LAMM (Anm. Om ordets uttal med kort vokal se Columbus Ordask. 68 (1678; uppl. 1908)), adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(laam c. 1635—1755. lahm 1665—1764. lam 1522 osv. lamb- 1623 (: lamb huggen)—1640 (: Lambsligit). lamm 1526—1773)
1) (†) om person, eg.: som på grund av överansträngning o. d. knappast förmår röra sig; utmattad, trött. Schroderus Dict. 164 (c. 1635). Jagh kom i gåhr afton .. hem, så trödt och lamm af reesan .., att iagh intet orkar skrifwa och näppligen röra migh. VDAkt. 1683, nr 167. LykkoPris B 3 a (1689).
2) om person (l. djur) l. kroppsdel: som på grund av fel l. sjudkom i nerv- l. muskelsystemet helt l. delvis har förlorat rörelseförmåga o. känsel i kroppen l. ngn av dess delar; stundom (i sht ss. första led i ssgr) övergående i bet.: ofärdig, lytt. Lam i hela sidan, i ena armen l. benet, förr äv. på armen osv. Den ena armen var lam. Lam och ofärdig. Lam och lytt. G1R 1: 34 (1522). Sist blef hon på begges Låhren och Benen lamm, så at hon intet längre kom, än the henne buro. Tranæus Medewij 34 (1690). Karlen lam i hogra armen odugel(ige)r Casseras. GenMRulla 19/9 1719. När den blinde bär den lame, komma de begge fram. SvOrdspråksb. 67 (1865). I januari 1865 dog min svärfar efter att hafva varit blind och nästan lam i flera år. De Geer Minn. 1: 273 (1892). Haglund HållnRörOrg. 2: 52 (1924). — jfr BOG-, HÖFT-, KORS-, O-, SPATT-LAM m. fl. — särsk.
a) (†) om led: orörlig, styv. Smör ther medh (dvs. med salvan) the lamma ledher. BOlavi 125 a (1578). SedolärMercur. 2: nr 4, s. 7 (1730).
b) i uttr. som beteckna yttre våld, varigm ngn blir lam. Peer Rassmusson skall haff[we] slagitt henne Lam och Lem[m]elöös. SthmTb. 26/6 1589. Jag slår dig lytt och lam, om du ännu hörs våga / Ett ord. Remmer Tart. 58 (1820). (†) Dem .., som äro aldeles utgamla, krumma och lamma skutne, til arm eller ben, eller genom lifwet. LMil. 1: 75 (1681).
c) i fråga om gm tryck, arbete o. d. förorsakad tillfällig förlamning l. känsellöshet. (Karon:) tro mig — rent ut jag säger, / At längsen detta pack mig gjort båd' lam och trött. Bellman Gell. 31 (1793; t. orig.: lahm gefahren); jfr 1. Plåtslagaren .. tryckte min hand, så att jag i fem minuter var lam i fingrarna deraf. Blanche Våln. 528 (1847). Korna voro så hårdmjölkade att man var alldeles lam och känslolös i armarna efter varje mjölkning. Schulze Emigr. 49 (1930).
d) bildl.: trög; slapp. Så skulle Herrans lof uppå vår lama tunga / Ej huila någon stund. Wallenberg (SVS) 1: 6 (c. 1765). På lama vingar re'n min sångmö från mig far. Tegnér (WB) 2: 47 (1810). — särsk. (†) i uttr. på lama fötter, på senfärdigt sätt. Den anstalt, som är gjord worden til denne Transportens ofelbara befrämjande, är på alt för lama fötter begynt worden. Loenbom Stenbock 3: 314 (i handl. fr. 1712).
3) i utvidgad anv. av 2: som saknar sin fulla kraft o. d. LMil. 2: Föret. 7 a (1765). Lama viggar. Wallin Vitt. 1: 43 (1808). Med flöjters klagospel och lama trummor. Karlfeldt FridLustg. 11 (1901). (†) Lam hetta. Rinman JärnH 211 (1782). — särsk.
a) tekn. om stål, fjäder, klinga o. d.: som har förlorat i elasticitet, slapp; äv. om värktyg, ss. saxar o. skruvar, vilkas leder l. gängor göra dålig tjänst (äv. i uttr. gå lamt). Allenast han låter laga den ehne Pistohle Fieren, som är någodt Lahm. GenMRulla 1687, s. 679. Rinman Jernförädl. 257 (1772). Auerbach (1911).
b) (†) om ljud: som höres dåligt, sakta, svag. Hwarigenom vhrwärket och mycket lahmt höres. VDAkt. 1695, nr 406. Ett lahmt dön. Tiselius Vätter 1: 75 (”105”) (1723).
c) om vind: matt, svag. Vinden var redan så lam och knapp, då vi lade ifrån broen, att (osv.). TurÅ 1909, s. 132 (1777). En lam bris. Därs. 1918, s. 247.
d) om stil, vers, språkligt uttr. o. d.: slapp, kraftlös. Där Versen hvarcken lahm, för hård ell' tvungen lydde. Brenner Dikt. 2: 35 (1726). Lam stil. SvTyHlex. (1851, 1872).
e) (†) i uttr. lägga lam, lamslå; bildl.; jfr LAM-LÄGGA. Lägges Cronan ther igenom (dvs. gm handelsavtalet) lamm uthi the fyra åhr. RP 4: 88 (1634).
f) (†) om ngt som varit föremål för yttre åvärkan: bragt ur funktion; redlös; sönderskjuten, ”tystad”. Om han kunde skiuta stycken (dvs. kanoner) lamma och lådarna sönder. HH 20: 265 (c. 1640). Som han (dvs. riksamiralen på sitt skepp) allena beskiötz af månge, är han (dvs. hans skepp) redlös och lam worden. RARP 7: 144 (1660).
4) som är utan drift, svag, kraftlös, slapp, ”tam”; försumlig, ovärksam; numera bl. ss. bestämning till verb l. verbalsbst., samt i uttr. lamt intresse, argument o. d. Lam kontroll. Lama ursäkter. Ett lamt försvar. Huru lamt och försummeligen executionen både å landet och Städerne, nu, blifwer handterat. Stiernman Riksd. 1386 (1660). Med huariehanda lame Endskyllningar. VDAkt. 1676, nr 324. Om du är så lam i dina göromål, så får du aldrig gifta dig en gång. Envallsson Kopparsl. 2 (1781). Allt hvad som på något sätt kan få namn af andeligt .. väcker blott ett lamt interesse (i Växjö stift). Tegnér (WB) 4: 463 (1824). Släktingarnas invändningar voro tämligen lama. Lundquist Konstn. 82 (1890). Fru Bourmaister .. yttrade lamt och likgiltigt: .. Ska herr Kerrman redan lämna oss? Bergman JoH 300 (1926). (†) Om någon wagn så lamt och illa förspänd wore, at (osv.). ReglSwArmeen 1710, s. 16.
5) (†) som är utan mening l. innehåll, oduglig, onyttig, tom. Then Texten han är lammer, / Ther man läs Angelv. Bureus Nym. 11: 5 (1637). Stiernhielm Herc. 398 (1658, 1668). Lama discourser, krafftlöse remonstrationer, oändelige frågor. Bark Bref 2: 82 (1705). Dylikt lamt prat. Weise 1: 122 (1769).
Ssgr (i allm. till 2): (jfr 2 b) LAM-HUGGA. (†) hugga (ngn) så att han blir lam; anträffat bl. i p. pf. Mönsterrulla 1621, s. 13 b. Därs. 1623, s. 6 a. —
-HÄNDT, p. adj. (numera bl. i vitter stil) som är lam i handen (händerna). ÖoL (1852). Heidenstam Folkung. 1: 338 (1905). —
(jfr 3 e) -LÄGGA. (föga br.) = -SLÅ 2. I harmen öfver att ej mägta lamlägga hans ande. Rydberg Faust 282 (1878). Henriksson Tyskl. 335 (1901). —
(jfr 2 b) -LÄSTA. (†) slå (ngn) lam (o. lytt). Lithen tiid ther effter lamlestede han her Sten Ericssons fougte i Vestra härede. G1R 23: 431 (1552). En godh deel af them (dvs. av danskarna) fördes aldeles döde åth Stockholm igen, och än tå flere lamlästade och sårade. Girs G1 27 (c. 1630). —
-SKJUTA.
1) (numera mindre br.) skjuta (ngn) så att han blir lam (o. ofärdig); i sht i p. pf.; förr ofta om soldat som blivit invalid i krig; jfr LAM, adj. 2 b. Gustaf II Adolf 217 (1625). (Han) är .. lamskuten i högra handen så att han är odugelig till krigztienst. VDAkt. 1723, nr 193. En lamskuten Knekt. Hallenberg Hist. 1: 394 (1790; efter handl. fr. 1612). Då .. (indianerna) lamskjuta skogsfågeln med sina trubbiga pilar. Ymer 1910, s. 420. Flensburg Sång. 221 (1915).
-SLAG.
1) (numera knappast br.) med. om förlamning som åtföljer ett slaganfall. Záar Nödhjelp. 339 (1840). Envisare äro de (förlamningar), som komma efter hjärnblödningar (s. k. lamslag). Wretlind Läk. 3: 141 (1895).
(jfr 2 b) -SLÅ, v., -slagning.
1) (numera föga br.) gm slag göra (ngn) lam (l. ofärdig). SthmTb. 22/2 1563. (De) fångade .. Jören Jönsons tienare .. och lamsloge them. Tegel G1 2: 222 (1622). Om jag anor ägde / som Ingunar-Frej / .. till mindre än märg / jag malde dig, olycksfågel, / och lamsloge alla dina lemmar. Brate Edda 73 (1913). Östergren (1931). särsk. [trol. påvärkat av motsv. anv. i dan. o. av 2 nedan] i utvidgad anv.: göra (ngn) alldeles förlamad l. maktlös; äv. oeg. Krokben, kramning och kväfning (för att lamslå motståndaren) voro tillåtna (i forngrekisk brottning). 2NF 4: 291 (1905). På dynens läsida, där (sand-)vågen i själfva anfallsmomentet liksom lamslagits och stelnat. TurÅ 1909, s. 65. särsk. i p. pf.: (liksom) förlamad; äv. oeg.: stel; i sht i uttr. stå (som) lamslagen o. d., stå som förstenad, stå alldeles orörlig l. stel. Som lamslagen stod hon att viljelöst låta blixten krossa sig. Nordling Storstadsb. 59 (1890). Tungan var lamslagen, och talande med ögonen backade han mot dörren. Strindberg Fagerv. 19 (1902). Den lamslagna, kafvande flykten långsåt marken. Gellerstedt Glänt. 85 (1909; om lövsångare). Korna stanna lamslagna (då bilen närmar sig). Böök ResSv. 90 (1924).
2) [efter motsv. anv. i d.] med avs. på själsligt tillstånd, andlig kraft, värksamhet o. d.: förlama, paralysera, sätta ur funktion; stundom liktydigt med: tillintetgöra. Det var så ohyggligt med detta känslolösa lugn. Det lamslog henne. Benedictsson FruM 355 (1887). En del blefvo alldeles lamslagna af skräck och trodde, att verlden skulle förgås. SDS 1897, nr 367, s. 2. Det är redan nu uppenbart, att strejken kommer att om icke precis lamslå så dock i stor omfattning hindra sjöfarten. SvD(A) 1929, nr 100, s. 4. Yttrandefriheten i riksdagen var (på K. XI:s tid) lamslagen på ett av statslivets centralaste områden. SvRiksd. I. 4: 99 (1932).
Avledn.: LAMA, förr äv. LAMMA, v., lamning. [fsv. lama, lamma (i bet. 2), sv. dial. lama, halta; jfr d. lamme, t. lahmen (i bet. 2). I poesi kan ordet vara kortform för FÖRLAMA. — Jfr LÄM(M)A]
1) (numera bl. i vitter stil) till 2: göra (ngn, en lem) lam, förlama; i pass. äv. i intr. anv.: bliva lam; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: lam, ofärdig. The hade enn åldrigh och siuck lamatt syster. UpplDomb. 2: 71 (1579). Han högg igen, / att ena armen tycks lamad än. Ling Gylfe 247 (1814). Det vatten jag öser med lamad hand / ej släcker bränderna mer. Heidenstam Dikt. 136 (1895; i bild). särsk.
a) (†) i pass. i intr. anv., om häst: bliva boglam. Hästen lamas intet ther af (dvs. av ridten). Broocman Hush. 3: 35 (1736).
b) (†) slå (ngn) lam (o. fördärvad); äv. i förb. lama till döds, slå till döds; jfr LAM, adj. 2 b. PJGothus Pollio EwLijff P 7 a (1602). Han .. lamar några Blåmänn til döds med klubban. Björner Hrom. 3 (1737).
c) i oeg. l. bildl. anv. Fahlcrantz Schiller Fiesko 88 (1821). Utan dig lamas min kraft. Strindberg Dikt. 175 (1883). Lamande tvifvel. Ekelund Mel. 104 (1902). Schildt Rönnbr. 180 (1917).
2) (†) till 2, intr.: vara lam. GenMRulla 1684, s. 27. Hästen lamar lijtet på wänstra låret. Därs. 6/10 1711. särsk. i förb. lama om (ngt), vara lam l. ofärdig i (ngn lem). Han lamar hiskeligen om sin arm, och tror iag intet, at det lärer länge vara, förr än han håller sig inne igen. Bark Bref 2: 133 (1706).
3) (numera föga br.) tekn. till 3 a, intr., om stål, fjäder, klinga, värktyg o. d.: förlora i elasticitet, slappna; gå lamt. Rinman JärnH 267 (1782). Weste (1807).
Särsk. förb.: lama sönder. (†) till lama, v. 1 a: slå (ngn) fördärvad. Jag skall med lurkar eller störar lama sönder dessa vätter eller troll. Björner Fridth. 20 (1737). —
LAMHET, förr äv. LAMMHET, r. l. f.
2) till 2: tillståndet att vara lam; äv.: förlamning. IErici Colerus 2: 326 (c. 1645). Sålunda kunna (vid hysteri) uppstå lamheter eller krampanfall inom muskelsystemet. Wretlind Läk. 9—10: 57 (1901). jfr BLÅS-, BOG-, FÖL-, KALV-, KALVNINGS-, KOT-LAMHET.
3) tekn. till 3 a, om förh. att stål, en fjäder osv. minskar l. förlorar i ursprunglig elasticitet. Ekström PVetA 1750, s. 28. ÖoL (1852).
4) (numera mindre br.) till 4: slapphet; försumlighet. Stiernman Riksd. 1795 (1678). Jag har aldrig tillförene sett en sådan lamhet hos soldaterna som då (dvs. vid Pultava). JLindberg (c. 1720) hos Hagström Herdam. 2: 368. Att med lamhet fortsätta belägringen. Ekelund 1FädH II. 1: 18 (1830). Det är .. lamhet, eller skola vi säga flathet, inför utländska konkurrensen, som gjort det ganska lätt för utländska firmor .. att skapa sig en god marknad i Sverige. SvD(A) 1931, nr 268, s. 3.
Ssgr (till LAMHET 2): lamhets-gräs. [jfr BENVÄRKS-GRÄS] (†) växten Linnæa borealis Lin., linnea. Haartman Sjukd. 281 (1759).
-symtom.
Spoiler title
Spoiler content