MONOMAN mon1oma4n l. må1- l. mω1-, l. -nå- l. -nω-, sbst. m.||ig. o. adj.; ss. sbst. best. -en; pl. -er; ss. adj. -are (Östergren(1932); gradf. dock föga br.); adv. -T.
Etymologi
[jfr t. monomane, sbst., fr. monomane, sbst. o. adj.; bildat av gr. μόνος, en, ensam, o. -MAN.— Jfr MONOMANI]
I. sbst.; urspr. psykiatr. person som lider av monomani; numera bl. (mindre br.) med försvagad bet.: person med starkt ensidigt betraktelsesätt, person som har fixa idéer l. som vurmar för ngt. Andersson(1845). Wulff Leopardi 220(1913). Tegnér tillhörde aldrig de götiska monomanerna. (Schück o.) Warburg Huvuddr. 3: 131(1918). SvD(A) 1931, nr 44, s. 3.
II. adj.; urspr. psykiatr. som lider av monomani; numera nästan bl. med försvagad bet.: som har ett starkt ensidigt betraktelsesätt, som vurmar för ngt; äv. i uttr. monoman på ngt; äv. om sak: som har avseende på l. vittnar om l. är uttryck för dylikt själstillstånd. Marx .. var en romantiker och idealist med inflammerad monomant arbetande hjärna. Strindberg TrOtr. 2: 60(1890). Han är monoman på fria kärleken och allt det där. Öberg Makt. 2: 119(1906). Den monomane kristendomsfienden. SvD(A) 1932, nr 284, s. 15.3SAH 50: 255(1940).
