SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1947  
NUMMEN, p. adj. nummet, numna. adv. NUMMET.
Ordformer
(num- 1722. numm- 15791716. -en 15791722. -in 16711684)
Etymologi
[fsv. numin, borttagen, lam; jfr sv. dial. nummen, d. nummen, nor. dial. nomen, nummin, isl. numin, meng. nomen (eng. numb), lam, känslolös (jfr t. benommen, bedövad, yr i huvudet); p. pf. av ett germ. neman (jfr NIMMA) o. urspr. betydande: borttagen. — Jfr BORTTAGEN]
(†) om person l. kroppsdel l. organ: (gm slaganfall l. sjukdom) förlamad, gjord arbets- resp. funktionsoduglig; slagrörd. Marci Und. 9 a (1579). (Människonaturen) är mootsträffwigh, såsom ett nummet leedamoot. Phrygius Föret. 36 (1620). VDAkt. 1722, nr 335.
Spoiler title
Spoiler content