publicerad: 1953
PLUMPA plum3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(plomp- (plå-) 1694—1913. plump- 1549 osv.)
1) [till PLUMP, sbst.1 1; jfr PLUMPUM] (†) i uttr. plumpa med ngt, plottra med ngt (gm att dela upp det på små poster o. d.). (Ni skall finna) ath edher fast drägeligere vare schall utgöre edher schatt på enn tijd effter lägenhetenn um åhreth ähnn plumpe thär medh så månge gånger, som här till dagz sketh ähr. G1R 28: 278 (1558).
2) [jfr fsv. oplumpadher, utan plump?; till PLUMP, sbst.1 2] sätta en plump l. plumpar (på l. i ngt). Dalin Arg. 2: 386 (1734, 1754). Vid underskriften .. var för mycket bläck uti pennan, så att konungen plumpade vid underskriften. 3SAH LII. 2: 542 (i handl. fr. 1792). Bergman Kerrm. 108 (1927). — särsk.
a) (mera tillf.) tr.: fläcka l. bläcka ned (ngt) med plump(ar). Fanny har plumpat brefvet. G. Topelius (1833) hos Vasenius Top. 1: 453. (Asplund o.) Silfverstolpe Vers 1: 36 (1922).
b) bildl. (Sv.) Plumpa .. (t.) klecken, Klecke machen, sich versehen. Lind (1738). särsk. (ngt vard.) i uttr. plumpa i protokollet o. d.
α) begå en handling (dumhet, taktlöshet l. dyl.) som skämmer ngt, göra en dumhet l. fadäs l. ”tabbe” o. d., dumma sig; jfr PLUMP, sbst.1 2 a. Ullenius RerVarQuinquag. 39 (1731). GHT 1943, nr 78, s. 6.
II. [fsv. plompa (plompa ut); jfr d. plumpe, t. plumpen, eng. plump; ljudhärmande (jfr PLUMP, interj.)] (†)
1) plumsa; förflytta sig (simma o. d.) l. kasta sig l. falla i vatten med ett plumsande; äv. bildl. PErici Musæus 5: 280 b (1582; i bild). (Tio får) druncknade i itt Dijke. De plumpade både hijt och tijt. Brasck FörlSon. K 3 c (1645). Galen den, som körer ned i samma vak, der han redan ser den andra plumpa. Dalin Vitt. II. 6: 51 (1736). (Ålen kastar) up hufvudet öf(ve)r vatnet öfverst vid strömfallet, plumpandes så starkt at thet väl höres. Broman Glys. 3: 679 (c. 1740). — särsk.
a) i uttr. plumpa i ngt, plumsa i ngt. Phrygius HimLif. 148 (1615). Grenen (på vilken drängen satt sig) brast af, och han plumpade i vatnet. Scherping Cober 2: 36 (1737). Lindström Bates 255 (1872).
b) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Finl.)] gå ner sig på is o. d., så att man blir våt om fötterna. Topelius Dagb. 2: 167 (1835).
c) med subj. betecknande vätska: skvalpa, klucka, pluppa l. dyl. Hornen .. / Hvar ur de store, klunkande, plumpande drycker, renhans / Togos på bästa manér. Broman HelsB 279 (1727).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] vid fiske: stöta med puls i vattnet, pulsa; bedriva fiske med puls. Widekindi KrijgH 805 (1671).
III. [jfr d. plumpe, t. plumpen, eng. plump; väsentligen att uppfatta ss. bildl. anv. av II; stundom möjl. anslutet till PLUMP, adj., l. PLUMP, sbst.1; jfr äv. I 2 b] (numera bl. i särsk. förb.) röra sig klumpigt; gå klumpigt l. otympligt l. oskickligt l. oförsiktigt till väga med ngt; rusa åstad utan att se l. tänka sig för o. d.; jfr PLUMSA 4. Duergen kom plumpande fram (till guden Jupiter). Balck Es. 104 (1603). — jfr FORT-, FÖR-PLUMPA. — särsk.
a) i uttr. plumpa med ngt. Icke så fara och plumpa ther medt, som [thu] här till giortt haffver. G1R 20: 47 (1549).
b) i uttr. plumpa till vägs; äv.: bära sig illa åt. (Ingen kan) neka, at sådana olärde och Barbariske (som tatarerna) ofta plumpa grufweligen til wägs. Isogæus Segersk. 723 (c. 1700). Borg Luther 1: 210 (1753). Weste (1807). Schulthess (1885).
c) i uttr. plumpa (ut)i ngt, oförsiktigt o. huvudlöst ge sig i l. taga sig för ngt. RP 7: 85 (1637). K. M:t har inthet welat förhasta sigh eller plumpa uthi någen saak .. men will allt göra med skick och ordning. RARP 4. 580 (1651).
d) i fråga om klumpighet l. oförsiktighet l. fadäs i tal l. skrift. Pag. 348, plumpar .. (Voltaire) åter igen, at Konungen i Sverje bevärdade intet Konungen i England .. med någon den minsta ursäckt. Nordberg C12 2: 621 (1740). ”Förbålt hvad jag blef uppskrämd!” Si, der plumpade Damen måhända. Zedritz TurkMus. 98 (1835).
Särsk. förb.: PLUMPA FRAM. (†) till III: rusa huvudlöst åstad l. dyl. At the plumpa fram i oförstånd til landzens wådel och skada. Isogæus Segersk. 1317 (c. 1700). OGyllenborg Vitt. 103 (1735). jfr framplumpa. —
1) (numera bl. tillf.) till I 2: fläcka ned (ngt) med plumpar, sätta plump(ar) på (ngt). Nordforss (1805). Geijer Brev 46 (1809). Östergren (1935).
c) mer l. mindre bildl. Fehle (vi) om then rätta wäghen, så plumpe wij nedher til ewigh pino. PErici Musæus 3: 26 a (1582). Dalin Vitt. 4: 64 (1737). särsk.: göra en fadäs l. ”tabbe”, dumma l. ”dabba” sig, ”trampa i klaveret”; jfr plumpa III (d). Ja, men det är då skamligt, beklagade han sig — att låta mig plumpa ner så fullständigt. Smith Rönnerkr. 19 (1912). —
PLUMPA TILL. (†) till III.
b) tr.: klumpigt åstadkomma (ngt). (Jag) försummar .. ej .. att försöka plumpa till någon artighet åt henne. Wallin Bref 32 (1841). —
PLUMPA UR SIG10 4 0. (vard. i vissa trakter) till III: häva l. vräka ur sig. Krusenstjerna Fatt. 1: 296 (1935). —
PLUMPA ÅSTAD10 04, vard. äv. STA4. (numera bl. i vissa trakter, vard.) till III: rusa åstad utan att se l. tänka sig för; bära sig klumpigt l. otympligt l. oskickligt l. oförsiktigt åt med ngt; äv. med försvagad bet., närmande sig bet.: företaga sig ngt; äv. i uttr. plumpa åstad med ngt, tanklöst l. taktlöst rusa åstad l. komma med ngt. VDAkt. 1665, nr 400. Then Pijga som hastigt will plumpa åsta, / Hon sent får beklaga sitt hastiga Ja. Törnewall B 4 a (1694). Det var just likt pedanten att alltid plumpa sta med ett citat. Siwertz Eld. 76 (1916).
Ssg: (II 2) PLUMP-LJUSTER. [jfr d. plumpelyster, t. plumpkeule] (numera föga br.) fisk. ljuster använt att stöta i vattnet med för att skrämma fram fisk. 2NF 8: 449 (1907). 3NF 7: 499 (1927).
Spoiler title
Spoiler content