[jfr t. postskript(um), eng. postscript, fr. postscriptum; av lat. postscriptum, (ngt) skrivet efteråt, p. pf. n. av postscribere, till post (se POST-) o. scribere (se SKRIVA)]
1) tillägg i ett brev efter underskriften; efterskrift (i brev); äv. ss. beteckning för tidningsnotis som utgör ett (vid pressläggningen skrivet) tillägg till en artikel i samma nummer o. d. BraheBrevväxl. II. 1: 71(1655). Ett postskriptum, i vilket brevskrivaren anhöll om ett möte. Bergman Mark. 22(1919). Anm. Ordet skrives ofta förkortat P. S., uttalat pe3~äs2 o. med pl. =. Ett P. S. BraheBrevväxl. II. 1: 74(1655). GotlLT 1852, nr 16, s. 3 (om tidningsnotis).P. S. (äro) i fruntimmersbref det intressantaste. SDS 1899, nr 281, s. 1.
2) (nästan bl. om ä. förh.) i ett kuvert l. dyl. tillsammans med en annan skrivelse nedlagd mindre brevlapp (stundom till annan person än den andra skrivelsen); förr äv.: (kortare) brev som utgör ett tillägg (rörande en viss fråga o. d.) till ett annat (samtidigt avgående) brev. RP 1: 18(1626). Den 11 Aug. underskrefs ett postscriptum till K. M:tt, och tog een Lackeij både brefvet och postscriptum. Därs. 2: 29(1630). Slötz alttså att itt postscriptum lägges uthi dedt breff, som affgår till Richs-Cantzleren. Därs. 6: 190(1636). Hermelin BrBarck 110(1707). HT 1909, s. 170(om förh. 1633). Han (fick) nöja sig med att läsa de små postskripter, hon tillagt i Annas bref till Esse. Wrangel TegnKärlekss. 211(1916); möjl. till 1.
