publicerad: 1961
RÄDA, v.2 -er, rädde; äv. (o. numera bl.) RÄDAS rä3das2, v. dep. rädes l. räds rä4ds, äv. räd4s, räddes räd3es2, sup. (föga br.) rädits (inf. o. pr. pl. dep. -das Mat. 10: 31 (NT 1526) osv. -ds Lucidor (SVS) 141 (1671: rädz, inf.; i vers). — pr. sg. dep. -das Asteropherus 66 (1609). -des 1Joh. 4: 18 (NT 1526) osv. -ds 3SthmTb. 5: 51 (1603: rädz) osv. räs Karlson EBraheHem 22 (i handl. fr. 1653). räss (ress, rä´sz) OxBr. 5: 5 (1612), KKD 7: 93 (1705). — sup. dep. -dits Boivie SvSpr. 180 (1820; jfr SvLitTidn. 1821, sp. 328, o. Därs. Bih. sp. 45), IllSvOrdb. (1958). -ds (-dds) Tiällmann Gr. 216 (1696: rädds), Swedberg BetSwOlycko 6 (1710: rädz)).
Ordformer
(red- c. 1540 (: reddes, ipf. dep.), 1597 (: redes, pr. dep.)—1673 (: reds, pr. dep.). räd- 1526 osv. -a 1732—1810. -as 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. räþa(s), sv. dial. räda; jfr fd. ræde(s), nor. dial. ræda(st), isl. hrǽða(st); sannol. i avljudsförh. till lit. kretėti, darra, skaka. — Jfr RAD, adj., RADEL, RÄDD, RÄDDAS, RÄDSLA]
I. (†) tr.
1) avskräcka (ngn) från (att göra ngt); anträffat bl. med saksubj. At begie sig på fiällen i oväder rädde oss deras lif, som härigenom förgåts. Linné Dal. 63 (1734).
2) med avs. på (drag)djur: skrämma; anträffat bl. i utvidgad anv.: driva på (jfr RÄDDA, v.1 2). (På lappens käpp finnas) järnringar .. med h(vil)ka han skramlar och räder rhenen. Linné Skr. 5: 44 (1732).
III. dep.
1) (numera i sht i vitter stil) vara rädd, frukta, hysa fruktan l. skräck l. oro l. ängslan l. farhågor; äv. med obj. l. bestämning inledd av prep. för, förr äv. vid l. om (jfr c), betecknande den l. det som inger fruktan l. skräck osv.; äv. med att-sats: befara l. frukta l. vara rädd (att); äv. med inf. (se b); jfr FRUKTA, v.1 1 o. 2, RÄDDAS. Hielp oss ath wij icke rädhes, vtan begära heller thenna timeligha dödhen vpaa thet ath thet ewigha liffwet måå warda fulkomnat j oss. OPetri 1: 58 (1526). Hercules kallar folcket migh; / inthz rädas iagh för tigh. Asteropherus 66 (1609). Den rätt kan läsa sitt Fader vår, / Han rädes hvarken fan eller trollen. Geijer Skald. 154 (1815, 1835). Räds, att frestarn lägger snaran, / där du minst förmodar faran. Ps. 1819, 210: 1. (Barnen i Sparta) vandes att ej rädas vid mörker och ensamhet. Palmblad Fornk. 1: 115 (1843). Var inte ledsen, gör bara som jag säger, har du ingenting att rädas för. Agrell SlavMyt. 69 (1929). Kyrklund Sol. 34 (1951). — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Brende barn redes Eldenn. GBanér i HB 2: 304 (1597); jfr BRÄNNA, v. I 5 a. Han skal icke gå til skox som alle buskar rädes. SvOrds. A 8 b (1604). Honom är ont wara wred som ingen rädhes. Därs. B 1 b. Then rädes j säck som förre haffuer warit. Därs. C 5 a. Tro ey iagh är sådan Mugga / Som rädas pläger för skugga. Messenius Disa C 4 a (1611); jfr: Han rädes för sin egen skugga. ÖoL (1852). Bwken rädz altijd om trotet (dvs. att maten skall tryta). Grubb 59 (1665). Han är intet galen som ondt rädz. Dens. 292. (Den givmilde) rädz intet när Hunden skiäller. Han seer intet swrt vth, när Giäster komma til gårdz. Dens. 527. Ondt rådha och rädas för afwund .. (dvs.) Dhet är swårt at sittia wedh ett ämbete, och fruchta för haat. Dens. 636.
b) med inf. (numera vanl. föregången av att). Rädz icke tagha Mariam thin hustru till tigh. Mat. 1: 20 (NT 1526; Bib. 1917: frukta). Räds ej låta mig veta om man säger mig vara galen. Strindberg (1897) i 3SAH LIII. 2: 39. Vad rädes jag att dö mot att förlora livet! Spong Kungsb. 230 (1928).
c) med bestämning inledd av prep. för, förr äv. om, betecknande det (i sht förr äv. den) som är utsatt för (värklig l. inbillad) fara; förr äv. i uttr. rädas om sig, vara orolig för sin egen del; jfr FRUKTA, v.1 2 b β. (Lat.) Timere sua parte (sv.) räd[es] om sigh. GlTer. 9 (c. 1550). Halt tigh ifrå then som macht haffuer til at dräpa, så behöffuer tu icke rädhas för honom om lijffuet. LPetri Sir. 9: 13 (1561; Apokr. 1921: känna fruktan för ditt liv). Om Astyanax din lifzfrucht du .. rädes. Noreen FörfLejonk. 129 (i handl. fr. c. 1685). Drabanterna skildes från .. (E. XIV), vare sig att de räddes för sina egna lif eller att han sprang dem ur händerna. Svedelius i 2SAH 51: 316 (1875). Östergren (1937).
d) i utvidgad anv., med saksubj.; numera företrädesvis om kroppsdel (särsk. hjärta) som symboliserar person. Om en häär lagde sich emoot mich, skal än tå mitt hierta icke rädhas. Psalt. 27: 3 (öv. 1536; Bib. 1917: fruktar). Endalös är tin (dvs. Guds) Kraft, ty Klipporna rembna och buga, / Jorden skångrar och rädz om tu wilt wredliga truga. Spegel GW 19 (1685). Var viss, min hemlighet räds ej att uppenbaras. Remmer Theat. 1: 172 (1814); jfr b.
2) (†) hysa vördnad o. respekt för (ngn), frukta (se FRUKTA, v.1 3). Giff oss then nådh, ath wij kunne haffwa tich (dvs. Gud) kär, rädhas tich, och göra tich then wördning som godh barn bör göra theras fadher. OPetri 1: 67 (1526). Men rädoms wi then Herren båld / Som lif och döden har i wåld. Runius (SVS) 1: 38 (c. 1710). Alle skulle rädas Gud och Konungen. Schönberg Bref 1: 163 (1772; efter handl. fr. 1397).
Avledn.: RÄDELIG, adj.2, se d. o. —
RÄDESAM, adj. [jfr d. rædsom] (†) till III 1, om yttrande: som beror på l. är tecken på fruktan, räddhågad. Ej heller skulle någon fara, som icke vore så rasker, at han aldrig kvidde eller talte något rädesamt ord. Björner Alf 16 (1737; isl. orig.: mællte ædru).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content