publicerad: 1961
RÄDD räd4, adj. -are (Dalin Arg. 1: 128 (1733, 1754) osv.) ((†) superl. -est RA I. 2: 328 (1569: then räddeste man)); n. (numera mindre br.) rätt rät4 (Jes. 31: 4 (Bib. 1541: redt), PErici Musæus 1: 94 a (1582: räddt), SvD(B) 1943, nr 70, s. 8 (: rätt)), äv. (numera knappast br.) = (IErici Colerus 1: 331 (c. 1645), DN(B) 1952, nr 33, s. 5). Anm. I sg. obest. förekommer (den urspr. maskulina) böjningsformen rädder stundom fortfarande, i sht i uttr. ingen rädder (för vargen) här (jfr 1 b, c α, c α β'). Then som redder är .. han wende om. Dom. 7: 3 (Bib. 1541). Ingen rädder karl. Koch GudVV 1: 324 (1916). Ingen rädder för vargen här. Östergren (1937). Ingen rädder här. Hedberg Häx. 352 (1950).
Ordformer
(red 1533—1687 (: redher, m. sg.). räd c. 1657 (: räda, pl.)—1762 (: rädhågad). rädd (redd) 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. rädder; jfr fd. rædder (d. ræd), isl. hrǽddr; eg. p. pf. av RÄDA, v.2 — Jfr RÄDDA, v.1, RÄDDAS, RÄDDE, RÄDDELIGA, RÄDDELIGHET, RÄDDHÅGA]
1) som hyser fruktan l. skräck l. oro l. farhågor; skrämd; förskräckt; orolig, ängslig; äv. (särsk. i uttr. rädd av sig): som (av naturen) är räddhågad l. feg l. harhjärtad, som saknar mod l. ständigt oroar sig; äv. (i sht om djur): skygg; äv. övergående till att beteckna att ngn drar sig för ngt l. ogärna vill göra ngt (se c α, g). Quinnor .. the ther .. aff naturen pläga wara redda. OPetri 2: 27 (1528). Ändoch (hjorten) .. aff Naturen är ett fruchtsampt och rädd Diur, så är han lijkwäl .. (under brunsttiden) så modig och tråssig, at han achtar hwarken Folk eller Hundar. IErici Colerus 1: 331 (c. 1645). Jag skal nog finna mig, var icke rädd. Björn Bill. 8 (1786). Du är för rädd af dig, Greta. Almqvist Lad. 22 (1840). Blir .. en människa rädd, bleknar hon. Bolin KemVerkst. 82 (1942). — jfr ANSVARS-, BETSEL-, BUSK-, DAG-, FOLK-, LIV-, LJUS-, MÖRK-, O-, ORD-, PLÅG-, SKINN-, SKOTT-, SKUGG-, SMÅ-, SPÖK-, STRYK-, ÅSK-RÄDD m. fl. — särsk.
a) i talrika ordspråk; jfr c α α'. Rädder är han som icke toor skelffua. SvOrds. C 1 a (1604). Sieldan äther rädder man åål, och soffuer när deieligh quinnor. Därs. C 1 b. Rädder, buckar för smällen .. (dvs.) Mången fruchtar dher ingen fahra är. Grubb 699 (1665). Rädda Hundar skiälla mäst. Därs. Rädder man haar Hiärtat i broken. Dens. 700. Saaker är altijdh rädder. Dens. 705. Sällan wann rädder man. Dens. 784. Den räddaste slår först. Rhodin Ordspr. 18 (1807).
b) i ordstävet ingen rädder här, sa bonden sprang för haren o. d. Rhodin Ordspr. 81 (1807). Östergren (1937).
c) med bestämning inledd av prep. för.
α) med bestämning betecknande ngn l. ngt som inger fruktan l. skräck l. oro l. farhågor l. ngt som ngn drar sig för; särsk. i sådana uttr. som rädd för besvär, som drar sig för besvär (jfr 3 c). Ingen rädder för vargen här [jfr β' o. amerik. eng. who is afraid of the big, bad wolf], ofta använt ss. försäkran att man (l. ngn) icke är rädd. Iach war rädder för tigh, ty tu är en strenger man. Luk. 19: 21 (NT 1526; Bib. 1917: fruktade för dig). För sine fiender hafver han varit .. then räddeste man, som verie kunde före. RA I. 2: 328 (1569). Jag undrar .. om hon är rädd för åskan. Carlén Repr. 231 (1839). Jag var rädd för att Birgit skulle mottaga mig ovänligt, och det har hon gjort. Rydberg Vap. 51 (1891). Han .. var aldrig rädd för att taga i. Lundegård Tit. 114 (1892). Lotta, hon sträfvar / dagen i ände med not och väfvar / aldrig rädd för något besvär. Melin Dikt. 2: 147 (1904). Jag är vidskeplig som min mor, och hon var rädd för att ge bort hårlockar. Spong Sjövinkel 29 (1949). — särsk.
α') i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Then monge äre redde före, han moste och wara redder för mongom. Svart G1 84 (1561). Han är rädd för sin egen skugga. Stiernhielm Parn. 2: 6 (1651, 1668). Brändt barn är rädt för elden. Crusenstolpe CJ 1: 296 (1845). Den, som är rädd för bina, får inte smaka på honingen. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β') i uttr. ingen rädder för vargen här, ss. utrop i en barnlek, där en av deltagarna föreställer varg o. så småningom tar de andra; äv. ss. benämning på denna lek. Östergren (1937). Holm 3BevO 344 (1948).
γ') (†) i uttr. vara rädd om ngn för ngt, frukta att ngn skall utsättas för ngt; jfr β, 2. Jag är rädder om dig för deras (dvs. gudarnas) wrede. Reenhielm OTryggw. 27 (1691; isl. orig.: ræddr um þek, at þau Kasti à þek .. reidi).
δ') (vard., skämts.) med omkastning av de syntaktiska lederna, i uttr. vara det räddaste ngn är för o. d., vara det som ngn är mest rädd för l. fruktar mest. Hunner å katter, ä di räddaste djur ja ä för! Strix 1923, nr 4, s. 4. Diskussionerna är det räddaste jag är för. SvD(B) 1951, nr 226, s. 6.
β) (ngt vard.) med bestämning betecknande ngn för vars välbefinnande l. tillstånd ngn hyser fruktan l. oro: ängslig, orolig; jfr α γ'. Barnet gick öfver isen. .. Det började blåsa friskt, och vi voro just som litet rädda för flickungen. Lönnberg BlSkär. 39 (1876). Var inte rädd för mej, ja reder mej nog! Östergren (1937).
γ) med bestämning betecknande ngt som befaras gå förlorat l. komma till skada: ängslig, orolig; stundom närmande sig 3; förr äv. i uttr. göra sig rädd för ngt, oroa sig för ngt l. göra sig bekymmer för ngt. Med klare obligationer och wexlar måtte .. straxt blifwa exequerat .. att dhe främmande icke få orsaak att göra sigh rädde för denne Swenske bethalningh. RARP 4: 591 (1651). Ej var han rädd för sitt goda rykte. Jensen FjStig 17 (1893). Vara rädd för sitt liv. IllSvOrdb. (1958).
d) (utom i Finl. numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. vara (l. bli) rädd ngn l. ngt, vara (l. bli) rädd för ngn l. ngt (se c α). Döden är jag just icke rädd, men det fatala långsamma aftynandet är olidligt. PDAAtterbom (1812) i 2Saml. 39: 152. Till slut spratt jag till vid minsta knäpp och blef till och med rädd mig sjelf. ZTopelius (1833) hos Vasenius Top. 1: 463. Modin GTåsjö 285 (1916).
f) med bestämning bestående av en att-sats; särsk. i uttr. vara rädd (att), befara l. frukta (att). (Simeon) war redder, at .. (Jesu föräldrar) skulle thet tenckia, sigh medh thet barnet intet annat få äta än honigh och socker. PErici Musæus 1: 85 b (1582). Han visar sig nu rädd, att något slags ära kunde vederfaras en af dem. Böttiger i 2SAH 50: 246 (1875). Bergman Mark. 288 (1919).
g) med bestämning bestående av en inf.; särsk. i sådana uttr. som vara rädd att göra ngt, frukta att göra ngt l. icke gärna vilja göra ngt. Lapparne äro ganska rädde att släppa eld i hvitmossa på fielden. Linné Dal. 83 (1734). Varsam, full af förundran och rädd att störa den gamle, / Började flickan ställa en kopp vid den andra i ordning. Runeberg (SVS) 3: 127 (1836). Aronson SångPolstj. 92 (1948).
h) (†) försiktig; jfr 2, 3. (Jag har) velat heller vara för rädder, än för säker, uthi slijka vichtiga bekymber (dvs. beträffande frågan om en person skall anklagas för ett brott eller icke). VDAkt. 1678, nr 389.
i) i utvidgad anv.
α) om ngt sakligt konkret; numera företrädesvis om kroppsdel (hjärta l. tunga o. d.) som symboliserar person l. djur. Haffuer han en storan oc starkan krop så haffuer han itt litet räddt harahierta j kroppenom. PErici Musæus 1: 94 a (1582). Nu är ej längre rädd min tunga. VLitt. 2: 216 (1902). (Järnvägs-)Tåget gick långsamt, det var som om det tröttnat eller blifvit rädd för något. Berger ClaudÄv. 5 (1912); jfr c α.
β) om ngt abstrakt: som är förbunden med l. kännetecknas av l. vittnar om rädsla; särsk. om handling l. beteende l. yttrande o. d. Schroderus Os. III. 1: 347 (1635). Rädda och misströstande höjdes våra böner till himmelen. Wallin 1Pred. 3: 381 (1835). Jag nalkades (friherrinnan) med rädda, lätta steg. Almqvist AmH 1: 20 (1840). De tycker om henne och har en rädd kärlek till henne. Johnson Här 47 (1935). Några rädda frågor. Siwertz Tråd. 24 (1957).
2) som är rädd (i bet. 1) att en person l. ett djur skall gå förlorad (förlorat) l. komma till skada o. som därför ägnar sig åt övervakning l. omvårdnad av honom l. henne l. det; med bestämning inledd av prep. om, betecknande dels person som är föremål för svartsjuk övervakning (för att hindras från att bli otrogen), dels (o. numera vanl.) person l. djur som är föremål för (ängslig) övervakning l. omvårdnad för att skonas från faror l. sjukdom o. d.; jfr 1 c α γ'. Tempeus Messenius 110 (1612). (Om en ung man äktar en gammal kvinna) Kan icke annars wara än hon bliffuer rädd om honom, aff hwilket fölier mykit ondt. Botvidi Brudpr. 55 (1621, 1634). Moderen är altijdh rädd om Barnen. Grubb 528 (1665). Storspovhanen är särdeles rädd om sina ungar. BiblJäg. 3: 628 (1896). Du är en flicka att vara rädd om. Gustaf-Janson ÖvOnd. 58 (1957). — särsk. i uttr. vara rädd om sig, noga akta sig för faror o. d., (ängsligt) söka skydda sin hälsa, vara försiktig; förr äv. övergående i bet.: vara vaksam mot fiender l. spioner o. d. Hwart .. (upplandsryttarna) wella hän, wet man inthet, efter dhe ähre rädde om sigh, så att dhe hållar wacht om sig både dag och natt. RA I. 4: 853 (1598). Söta Hans, var rädd om dig. Hagberg Shaksp. 3: 309 (1848). De började bli gamla och behövde vara rädda om sig och pysslas om. Lindström Leksaksb. 39 (1931).
3) som är rädd (i bet. 1) att ngt skall gå förlorat l. ta slut l. komma till skada l. vålla skada o. som därför skyddar det l. hanterar det försiktigt l. hushållar med det l. tar vara på det, försiktig; aktsam; sparsam; med bestämning inledd av prep. om, förr äv. på (se b), l. ett mot en sådan bestämning svarande adv., betecknande det som ngn skyddar l. hanterar försiktigt l. hushållar med l. tar vara på; äv. i fråga om ngt abstrakt: som försiktigt vårdar sig (om sin hälsa o. d.), mån (om sin l. ngns l. ngts heder l. sitt l. ngns l. ngts anseende o. d.); äv. i mer l. mindre utvidgad l. bildl. anv.; jfr 1 c γ. Vara rädd om livet, vara mån om att icke utsätta sig för livsfara. Vara rädd om orden, vara ordkarg l. tystlåten. Vara rädd om slanten (l. slantarna l. styvern l. styvrarna), vara sparsam. Vara rädd om tiden, ta väl vara på tiden, icke vilja förspilla sin tid. OxBr. 12: 400 (1623). Man ser huru rädd en menniskia är om sina kläder, at icke en fläck skal komma på them. Spegel Pass. 140 (c. 1680). Låtom oss, mine Herrar, vara sparsamme och rädde om penningar. Vi behöfva dem. 2RARP 20: 210 (1760). Jag kände .., att Du, rädd om mitt anseende, skulle afråda mig (från publicering av memoarer). AGrade (1846) i HT 1916, s. 128. Till .. sommarhattar hade en ung dam, som var rädd om sin hy .. en tunn solslöja av flor. Paulsson SvStad 2: 402 (1950). (Handels-)departementet (i England), som är rädd om dryckens (dvs. viskyns) goda rykte .., har nu infört ett speciellt exportförbud. DN(B) 1952, nr 33, s. 5. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Dhen intet haar meer än ett Öga, han är altijdh rädder dher om. Grubb 122 (1665). Han är rädd derom, som tiggarn om sin pose. Rhodin Ordspr. 69 (1807). Det är för sent att vara rädd om elden, när huset är brändt. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i uttr. vara rädd om (förr äv. på) skinnet l. sitt skinn, befara att man skall bli skadad l. få stryk l. råka illa ut o. därför hålla sig undan, vara feg; jfr 1. Han är och ey redder på skinnet, then tohor någat wåga. Bullernæsius Lögn. 344 (1619). Jag (har) ännu aldrig varit rädder om skinnet, när det gullit på at försvara högsätet. Modée Dår. 8 (1741). Karl är karl: skal du vara så rädd om ditt skinn? / Lät mig se huru djupt hirschfängarn tog in. Bellman (BellmS) 1: 74 (c. 1772, 1790). Cannelin (1921). — jfr SKINN-RÄDD.
c) i utvidgad anv., i sådana uttr. som rädd om besväret (äv. omaket l. mödan) l. stegen, som drar sig för besvär resp. besväret att gå (till en plats o. d.); jfr 1 c α. Vara rädd om omaket. Sahlstedt (1773). Nitiska biskopar, som ej äro rädda om besväret. Tegnér (WB) 7: 362 (1833). Aldrig var du rädd om stegen / Till fattigdomens förstuqvist. CVAStrandberg 1: 206 (1861). Den gamle kanslern (A. Oxenstierna), aldrig rädd om mödan, tog (osv.). SvH 5: 497 (1906).
Ssgr (till 1): RÄDD-HARE, m.||ig. (vard.) rädd l. feg stackare, kruka; jfr hare 2. Auerbach (1913). —
-HJÄRTAD, p. adj. (numera föga br.) rädd(hågad), feg, klenmodig. Rudbeckius KonReg. 468 (1620). Grubb 106 (1665). —
-HÅGA, se d. o. —
-HÅGAD, p. adj. (-hogad 1622—1731. -hågad 1683 osv.) [y. fsv. rädhughadher; jfr nor. dial. ræddhugad, ræddhugen] (i sht i vitter stil) om person: rädd (av sig), feg; äv. i utvidgad anv., särsk. om kroppsdel l. om ngt abstrakt (jfr rädd 1 i α, β). Tegel G1 2: 361 (1622). (Vi) sitta och hålla varandra i handen — med räddhågade fingrar. Törngren Gunnarsson Barn. 211 (1924). Hennes .. ansikte hade fått ett litet skyggt och nästan räddhågat uttryck. Krusenstjerna Pahlen 6: 381 (1935). VFl. 1936, s. 20 (ss. adv.).
Avledn.: räddhågenhet, r. l. f. (föga br.) rädsla, räddhåga, räddhågsenhet. KyrkohÅ 1911, GoA. s. 184. —
-HÅGSEN ~hå2gsen, äv. ~hog2sen l. ~hok2sen, förr äv. -HÅGSE. (-hogse 1629. -hågsen 1920 osv.) (i sht i vitter stil) rädd (av sig), feg. (Soldater, som icke äro infödda) äro Vthi Stridhen tröghe och reddhogse. L. Paulinus Gothus MonTurb. 237 (1629).
Avledn.: räddhågsenhet, r. l. f. (i sht i vitter stil) rädsla, feghet. Evensen Kyne Amer. 92 (1926). —
-LIVAD, p. adj. [sv. dial. räddlivad] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) rädd- (hågad), feg; äv. i utvidgad anv., om ngt abstrakt (jfr rädd 1 i β). Det förmögnaste och bästa Folket upoffrades åt .. (kejsar Domitianus') räddlifvade politique. Eberhardt AllmH 2: 202 (1768). Hvarken vitran eller annat ”oknytt” ha lof till att visa sig för dem som äro ”räddlifvade”. TurÅ 1911, s. 266 (från Västerb.). —
-SINT, p. adj. (†) rädd(hågad), feg. Din Widt bekanta lykka / Hon kan ey gripas an af sådant Rädsint Folk. Börk Darius 29 (1688). —
Avledn. (till 1): RÄDDA, v.1, se d. o. —
RÄDDHET, r. l. f. (numera bl. tillf.) rädsla, fruktan. Linc. G 1 a (1640). Warnmark Sinnew. 52 (1687). Östergren (1937; betecknat ss. sällsynt).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content