RAUSCHKVINT ra͡u3ʃ~kvin2t, äv. ra͡ω3ʃ~, r. l. m.; best. -en; pl. (tillf.) -er.
Ordformer
(förr ofta skrivet -quint. rauch- 1916. raus- 1717—1802. rausch- 1923 osv.)
Etymologi
[av t. rauschquinte (bildat till rauschflöte, flöjt med brusande ton, orgelstämma påminnande om sådan flöjt, rauschkvint), till rauschen, brusa (mht. rūschen, sannol. av ljudhärmande urspr.), o. quinte (se KVINT, sbst.1)]
mus. orgelstämma sammansatt av kvint med en tonhöjd av 2 2/3 fot o. oktav med en tonhöjd av 2 fot. Wallerius InstrMus. 20(1717). Norlind MusLex.(1916).
