RIGORIST -is4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. rigorist; av fr. rigoriste, till lat. rigor (se RIGÖR). — Jfr RIGORISTISK]
person som utmärkes av rigorism; sträng sedelärare. Tessin Bref 1: 322 (1753). Slappa begrepp och skämda seder, ägnade att väcka eftertanke även hos andra än moraliska rigorister. DN(A) 1932, nr 68, s. 3. — särsk. (numera mindre br.) i fråga om språk, litteratur, konst o. d.: person som ivrar för strängt iakttagande av (traditionella) språkliga l. estetiska regler. En stark rigorist i språk. GJEhrensvärd Dagb. 1: 110 (1776). Math. Fickers sång, åt hvilken dock våra rigorister så förnämt fnysa. Rydqvist (1836) i 3SAH LIX. 3: 85. Beskow (1854) Därs. XXXVIII. 2: 257. —
