[jfr t. sedat, eng. sedate; av lat. sedatus, p. pf. av sedare, lugna, till stammen i sedere, sitta (se PRESIDERA). — Jfr SEDATIV, adj.]
(†) saktmodig, foglig; äv. om skeende: som sker i sakta mak, lugn o. d. Swedberg Schibb. 297(1716). Den förut saktmodiga och sedata åkningen blef på stengatan mera påflugen och uppstudsig. Törneros (SVS) 3: 118(1833).
