SENSOMOTORISK sän1somωtω4risk l. -sω-, förr äv. SENSORIMOTORISK, adj.
Ordformer
(äv. med bindestreck mellan ssgslederna. senso- 1894 osv. sensori- 1865)
Etymologi
[jfr t. sensomotorisch; ssg med MOTORISK;jfr äv. eng. senso(ri)motor, fr. sensori-moteur; förleden till lat. sensus (se SANS, sbst.2) resp. (i formen sensori-) till SENSORIUM]
(i fackspr.) som avhänger av l. har avseende på en samverkan mellan sensoriska o. motoriska nerver l. nervfunktioner; ofta i uttr. sensomotorisk reflex, reflex som omedvetet framkallas av ett sinnesintryck; jfr sensitiv-motorisk. MedArch. III. 1: 78(1865). Schéele Själsl. 78(1894). PedT 1955, s. 7.
