[sv. dial. sjåt, sjåte, sjåter; möjl. av t. schaute, schote, dumbom, gyckelmakare, odugling, av jiddisch schote, narr, av hebr. šōtǟ, narr. — Jfr SJOTT,SJÅTA,SJÅTIG]
(i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) odugling, stackare, kräk, ynkrygg. Visst var det många som kallade honom ”den beskedlige sjåten”. Carlén Skuggsp. 2: 162(1865). Jag vet la, jag är rent för blödig, jag är en stor sjåt. Bondeson AllmogBer. 12(1884). Man skämtade så .. hårdhänt med honom att han blev till en sjåte. Gyllensten Senil. 137(1956).
SAOB
