SNYFT snyf4t, n.; best. -et; pl. =.
1) snyftande (se SNYFTA 2), snyftning. Nu är skogen borta — nu är själen borta och därför är mörker och snyft och gråt. Lindholm SkogDör 151 (1901). Annika hade gråtit så mycket, att hon inte kunde hejda sig genast. Hon snyftade fortfarande, men det var bara små lyckliga snyft, som snart skulle upphöra. Lindgren PippiLångstrOmb. 191 (1946). — särsk. (vard.) övergående i interjektionell anv., särsk. upprepat; i sht (jfr 2) i fråga om falsk l. överdriven l. banal känslosamhet (o. mer l. mindre oeg.). Hur härligt att dö för sitt land. Snyft, snyft. Tyst minut. Kransnedläggning. Hedberg Upp 175 (1968).
2) (vard.) (ngt som är präglat av) falsk l. banal sentimentalitet, gråtmildhet, känslopjunk; jfr 1 slutet. Scenen med barnets död är ohygglig och hjärtskärande men skildrad utan snyft och osunt daltande. Osten Maugham HonMalört 185 (1946).
Ssgr, se snyfta ssgr.
SAOB
