publicerad: 1980
Ordformer
(snyft- (-fft-, -vt-) 1671 osv. snypt- 1560. snöpt- 1695)
Etymologi
[fsv. snypta; motsv. d. snøfte, fht. snopffzen (mht. snupfezen); sannol. avledn. av det ord som föreligger i fsv. snoppa, snuppa, snyfta, o. mht. snupfen, fnysa, snyfta, samhörigt med SNUVA, v.2]
1) (†) ljudligt (upprepade gånger) dra in luft l. dra upp slem i näsan, snörvla. Spegel 459 (1712). Åtta dagar förut hade .. (flickan som dog i difteri) börjat ovanligt snyfta i näsan, hvarföre Modren ofta bannade henne. VetAH 1772, s. 335.
2) ss. uttryck för l. tecken på ledsnad l. sorg, stundom äv. glädje, (fälla tårar o.) göra djupa o. ljudliga inandningar (o. utandningar) som i regel sker mer l. mindre stötvis l. krampaktigt o. åtföljs av ett hickande l. (svagt) hulkande, gråta med sådana inandningar osv.; äv. närmande sig allmännare anv.: gråta; ss. vbalsbst. -ning i sht konkretare, om enskilt andetag med åtföljande ljud när ngn snyftar. Hon begravde ansiktet i kudden för att kväva snyftningarna. Svart Ähr. 82 (1560). Ei skal jag tå (dvs. sedan jag fått hjälp o. styrka av Gud) / Med twiflan gå, / Och vti tårar snyffta. Warnmark Sångt. 69 (1701). Hon med mjölkbyttan som snyftar bitterlig, / Och vil liksom brista / I tårars öfverflöd för dig, / Hon är Enka til den tappre Bussen. Bellman (BellmS) 1: 184 (c. 1775, 1790). Bacchus snyfta, gret och stamma / I Concursen där han satt, / Och sitt fluidum anamma / Ur sin fordna gyldne tratt. Därs. 2: 114 (c. 1783, 1791). All världen är ung, all världen är ny, / och ändå så ville jag snyfta. Fröding NyttGam. 60 (1897). Hans skuldror börja skälva i snyftningar. Bergman Patr. 92 (1928). Jag satt där länge och snyftade utan tårar, innan (osv.). Martinson ArméHor. 70 (1942). En kväll kom hon instörtande till mig och kastade sig snyftande i mina armar. Siwertz Pagoden 127 (1954). — särsk.
a) i ngt speciellare l. utvidgad anv.: tänka l. säga snyftande o. d.
α) (mera tillf.) i uttr. snyfta över ngt, snyftande (l. gråtande) tänka på l. (jfr β) tala om ngt l. snyfta (l. gråta) vid tanken på ngt. Ömsom snyftande, ömsom trätande över sitt elände. Andersson 3Hemlös. 53 (1918).
β) med avs. på ord o. d., särsk. ss. anföringsverb: snyftande säga (l. bedja o. d.). Atterbom Lyr. 1: 201 (1818; med avs. på klagan). Jemrande satt hon på hällen och slet de tofviga lockar / Med sin af oro magrade hand; med den andra hon barmen / Blottade, snyftande gällt till sin son de bevingade orden: (osv.). MarkallN 1: 79 (1820). Britt gråter lite när hon omfamnar sin gamla mor. Hon snyftar: ”Har den äran älskade lilla mamma. Har den äran”. Hedberg DockDans. 314 (1955).
b) i fråga om snyftande (l. gråt) ss. uttryck för överdriven l. banal l. konstlad o. falsk känslosamhet l. sentimentalitet; ofta mer l. mindre oeg. (se särsk. slutet); jfr d (δ). Trött på all ädel kärlek / snyftningar tro och förtröstan / Tro mig, jag kan dina versformulär! BonnierLM 1954, s. 248. — särsk. [delvis möjl. till SNYFT] (vard.) ss. förled i ssgr: som präglas av överdriven osv. känslosamhet l. sentimentalitet l. (i sht) som spelar på läsarens l. publikens osv. sentimentala känslor (o. lätt framkallar snyftningar) l. dyl.
c) i p. pr. i överförd anv.: som präglas l. består av snyftningar; särsk. om röst o. d.: fylld l. skälvande av snyftningar l. gråt; jfr d δ. (Sv.) med snyftande röst: (lat.) singultim; crebris singultibus. Lindfors (1824). Hon skrattar ett kort, halvt snyftande skratt. Trolle O'Neill 3Dram. 3: 27 (1924). Wærn-Bugge Bruksb. 106 (1925; om gråt).
d) mer l. mindre oeg. l. bildl. (jfr b); särsk. dels om upplevelse av l. uttryck för ledsnad l. sorg o. d., dels (se δ) i fråga om ljud som liknar snyftningar. Sij huru stadig Troo thär (dvs. vid graven) snyfftar sukkar gråter! Lucidor (SVS) 201 (1672). Snyfta Måln, Åg rägna Gråt! / Att dän Skog, såm står så tyster, / Måtte åg så blifwa wåt! LejonkDr. 71 (1689); jfr ε. Hon hade talt med liflighet, / men nu hon blyg såg ned och gret, / och sjelfva hjertat tycktes snyfta, / då tunga suckar, bröstet lyfta. Arnell Moore LR 2: 56 (1830). När Palmblad blef öfver Geijers förräderi förbittrad, så att han slog nattmössan i bordet, drog Atterbom den endast längre ner öfver ögonen för att obemärkt gråta öfver det förfärliga, som skett. Imedlertid snyftade han emellanåt så att hela Sverge hörde det. Sturzen-Becker 1: 17 (1861). En gång kände jag hur en violbukett med sin doft framsade en fyraradig strof så vacker och egendomlig att jag inte förmådde fånga den i ord. .. Försöker man överföra sådant till ord blir det alltid ett misslyckande, ett egendomligt och vilset sätt att snyfta med orden. Martinson Utsikt 81 (1963). — särsk.
β) (numera föga br.) i uttr. snyfta efter ngn, gråta av längtan efter ngn. Jag skall lära edert hjärta att snyfta efter mig. Bååth WagnerS 4: 59 (1908).
γ) opers., om inre upplevelse av sorg l. ledsnad. Det liksom snyftade inne i Cecco. Han tänkte på att här, i dessa vågor rullade de två liken omkring. Lagerlöf Drottn. 167 (1899).
δ) ljuda på ett sätt som l. frambringa ljud som liknar l. (lätt) för tanken till snyftningar (l. gråt) o. d.; äv. (numera bl. vard.): ljuda (gråtmilt o.) smäktande l. dyl. (jfr b); ofta i p. pr. i adjektivisk anv. Nyblom i 2SAH 57: 84 (1880). Min väntan är sugande dvala / och böljande lif utan form ... / den kärlek, hvars röst jag hör tala, / är mest som en snyftande storm. Österling Fackl. 16 (1913). Vågornas snyftning mot kajernas rad / får ton som en molldyster sång. Valentin Vers 66 (1919). Rogberg Mot. 127 (1927; om saxofon). Musiken (på restaurangen) vrålar och snyftar. Holmström Benj. 314 (1932). Utas ViStäpp. 67 (1938; i p. pr., om toner).
ε) (†) i anv. som utgår från tanken på fällande av tårar vid gråt: fälla tårar, gråta. Låt orangen under pressen snyfta. Valerius 2: 55 (1811).
Särsk. förb.: SNYFTA FRAM10 4. till 2 a β: snyftande (fram)säga (ngt), framsnyfta. Inte må du tro, att det är konfirmationen, som gör oss till kvinnor ... ”Hvad är det då?” frågade Arla häpen. ”Det är — det är — kärleken”, snyftade Gurli fram. Edgren Lifv. 1: 83 (1883). Wieselgren Hvirfl. 2: 36 (1891; med avs. på löften). Martinson Kvinn. 72 (1933). jfr framsnyfta. —
SNYFTA TILL10 4. till 2: (plötsligt) ge ifrån sig l. komma med en snyftning; äv. oeg., i fråga om ljud som liknar snyftning (jfr snyfta 2 d δ). Fröding Stänk 108 (1896). Fågelns pip som halfväckt snyftat / till, där mörka vingar jaga, / yppar nattens sångarsaga. Hallström Skogsl. 68 (1904).
Ssgr (i allm. till 2 b slutet. Anm. Nedan anförda ssgr kan äv. uppfattas ss. sammansatta med snyft): (2) SNYFT-DUETT. (mera tillf.) under snyftningar framförd duett l. ”duett” i snyftningar. Agrell NorrlG 78 (1899). —
-FILM. (vard.) banalt sentimental film, ”tårdrypande” film. Expressen 24/1 1965, Söndagsbil. s. 9. —
-HISTORIA. (vard.) ”tårdrypande” historia (se d. o. 6, 6 a). Östlund Cheyney BeskPill. 72 (1959; eng. orig.: sob story). —
(2 d δ) -KRAN. [jfr etymologisk parentes vid -ventil] tekn. pyskran, pysventil. Frykholm Ångm. 205 (1881). IllSvOrdb. (1955). —
-PROPAGANDA. (vard.) propaganda som tillgriper ”tårdrypande” argument l. spelar på åhörares l. läsares känslor. SDS 1960, nr 61, s. 10. —
-SLUT. (vard.) banalt sentimentalt slut (se slut, sbst.1 1). SvD(A) 1961, nr 115, s. 11 (på film). —
(2 b slutet, d δ) -SÅNG. (vard.) banalt sentimental sång med snyftande tonfall. LD 1960, nr 297, s. 9. —
(2 d δ) -VENTIL. [förleden sannol. efter eng. snifting (vbalsbst. till snift, snörvla) i snifting valve, pyskran, pysventil, med anslutning till snyfta 2] tekn. pysventil, pyskran. Konow (1887). Nerén (1930).
Avledn.: SNYFTAN, r. l. f. (numera bl. i vitter stil, med ålderdomlig prägel) till 2: snyftande, snyftande gråt, snyftningar; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. (jfr snyfta 2 d, d δ). Til hwilket (dvs. om folkets kärlek till G. I) bäre fast witnesbyrd så månge oskrymtade, heeta och modige tårar, vthi thenne Sorgelighe färd (dvs. G. I:s likfärd) vthgutne äre och än vthgiutes, medh så mång suckan och snyptan, medh så monge sorgelighe åthäffwor. Svart Ähr. 42 (1560). Med sakta snyftan drar vinden / genom rågstubbens gula strå. Tufvesson Dagb. 17 (1910). Allenast som en snyftan, mörk av gåta och mystik, / stiger gråten ifrån jorden mot ert (dvs. stjärnornas) ljus. Blomberg Landk. 81 (1922). Dig väntar ditt hem så härligt, / .. Hur bränner mig ej mitt svar, / mitt hjärtas snyftan gäll: / .. Jag hittar ej hem i kväll. Jändel HavKlock. 12 (1923). Hela gården och hela huset var bara gråt och snyftan och veklagan. Wester Reymont Bönd. 4: 8 (1924). —
SNYFTIG. [delvis möjl. avledn. av snyft] (vard.) särsk. till 2 b slutet: banalt sentimental, ”tårdrypande”; äv. till 2 b slutet o. d δ: banalt sentimental o. (sjungande) med snyftande ton(fall) o. d. Storyn (i en amerikansk film) är slisksentimental och snyftig. AP 1952, nr 281, s. 4. Rosemary Clooney sjunger enkelt, sexigt och snyftigt. Det bästa 1953, nr 9, s. 28. Våldsamt snyftig är skönsångare Roy Orbison i Pretty Paper och Summer Song. GHT 1965, nr 10, s. 10.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content