SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1980  
SNYFFEL snyf4el l. snyf3el2, sbst.1, förr äv. SNÖFFEL, m.; best. -n; pl. -fflar.
Ordformer
(snyff- 1681 osv. snöff- 1739)
Etymologi
[sv. dial. snyffel, snöffel; sannol. av (mlt. motsvarighet till) lt. snüffel, näsa, nos, jakthund, person som snokar i andras angelägenheter, till det verb som föreligger i nl. snuffen, eng. snuff, sniff, l. det härav avledda verb som föreligger i lt. snuffeln, snüffeln, nl. snuffelen, eng. snivel); möjl. dock inhemsk bildning till SNYFFLA, SNÖFFLA (se SNÖVLA). — Jfr SNUFFEL, SNYFFEL, sbst.2]
(numera föga br.) ss. (skämtsamt) nedsättande beteckning på (yngre) man l. pojke: lymmel, (pojk)spoling, slyngel; tölp l. dyl. UUKonsP 14: 233 (1681). War det du, din Snyffel, som agera Spöket? Boding Molière Mick. 29 (1741). Hwad kan guldet göra? / Det gör alt ihop, / Och kan snyffeln högt upföra, / Från sin ringhets grop. Nordenflycht (SVS) 2: 150 (1745). Jag ville i förbigående säga dig, att du skall in i skolan, din lilla snyffel! Zedritz 3: 264 (1855). Ahlgren Papir. 136 (1901). — jfr HEDERS-, POJK-SNYFFEL.
Spoiler title
Spoiler content