SUSIG sɯ3sig2, adj. -are. adv. -T.
1) (tillf.) motsv. SUS, sbst.5 1, o. SUSA, v.1 1 c, i uttr. få det susigt, för att beteckna att ngn förflyttar sig med hög fart, så att det viner l. visslar om det. Det känns underbart skönt i ansiktet, ögonen och öronen att få det litet susigt en bit. Wassing GropSkog. 200 (1965).
2) (†) motsv. SUS, sbst.5 2, o. SUSA, v.1 3: dåsig l. tung i huvudet l. yr (av fylleri o. d.); berusad; äv.: bullrande, stimmig. Emedan han hos Wachtmästaren supit bränwijn för 4 hwitten, har han warit däraf betagen och susig, så att han legat hela dagen på slottsbackan. ConsAcAboP 9: 68 (1706). Dagen efter voro alla desse utmattade goddags-bussarne nedslagne, omuntre, susige och bedröfvade. Tessin Bref 1: 195 (1752). Susig .. (dvs.) Af fylleri tung och yr. Schultze Ordb. 5206 (c. 1755). Wennbergs här. Susigt och tråkigt. Forsell Sällsk. 144 (1847).
Avledn.: SUSIGHET, r. l. f. särsk. (†) till 2, om egenskapen l. förhållandet att vara dåsig osv. Serenius O 3 a (1734). Weste FörslSAOB (c. 1817).
SAOB
