publicerad: 1998
SUSA sɯ3sa2, v.1 -ade (LWivallius (1640) hos Schück Wivallius 1: 198 osv.), äv. (numera bl. ngn gg i vitter stil, i p. pf., i ssgn OM-SUSA) -t (Saxén Dikt 18 (1902: vågomsusta, sg. best.)) ((†) pr. sg. -er BOlavi 2 a (1578), Fernander Theatr. 29 (1695); ipf. -te Stiernhielm Jub. 42 (1644, 1668)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, BOlavi 5 b (1578; i bet. 1 f ), Månsson Ört. 337 (1628; i bet. 1 f )), -NING; -ARE (se avledn.); jfr SUS, sbst.5
Ordformer
(sus- (-uu-, -w-) 1528 osv. suss- (-sz-) 1632—1690, 1963 (: sussade, ipf., sannol. felaktigt för susade))
Etymologi
[jfr d. suse, nor. suse, mlt. sūsen motsv. mnl. susen (nl. suizen), fht. sūsōn, mht. sūsen (t. sausen); jfr äv. fsv. susan, susning; av ljudhärmande urspr. (jfr PORLA, v., SORLA, SURRA, v.1, m. fl.). — Jfr SUS, sbst.1, 2, SUSEN, SUSIG]
1) avge l. åstadkomma ett förhållandevis svagt (tilltagande o. avtagande) o. tonlöst, utdraget, ofta vinande ljud, i sht ett oregelbundet o. osammanhängande ljud där enstaka komponenter icke uppfattas; särsk. i fråga om det ljud som uppkommer då ngt (särsk. löv l. träd l. säd o. d.) sätts i rörelse av vinden l. då vatten strömmar l. virvlar l. bubblar l. på annat sätt sätts i rörelse; stundom närmande sig bet.: prassla l. rassla; förr äv. i fråga om kraftigare ljud, ungefär liktydigt med: bullra l. larma l. brusa l. dåna o. d.; äv. dels opers.: höras l. ljuda ett susande ljud, dels tr. (se e). Wädhrens susande. OPetri 2: 226 (1528). Then liufwe Zephyrus, han suse sött och sachta. Stiernhielm Fägn. 85 (1643, 1668). Tegnér (TegnS) 4: 26 (1823; i p. pr., om storm). Der flaxade många fåglar öfwerallt, så att deras wingar susade likasom ett stormwäder. Topelius Lb. 1: 39 (1860). Hon .. satte kastrullen över elden. Om några minuter började det susa i kastrullen, strax efteråt puttrade det. Johnson GrKrilon 339 (1941). Det susar i skogen, det susar i säden, det prasslar i brunbränt gräs. Martinson ArméHor. 277 (1942). Det hade blivit alldeles tyst, bara det svaga susandet från värmeledningselementen kunde höras. Thorén Herre 210 (1942). Det var om aftonen, och vinden susade i träden. Lindgren Mio 19 (1954). — jfr GENOM-SUSA, KORN-SUSANDE o. SILVER-SUSNING. — särsk.
a) (numera mindre br.) i fråga om det lätt brusande l. skvalpande l. kluckande l. risslande (se RISSLA, v.1 1) ljud som åstadkommes av (virvlande l. bubblande) vatten (som sättes) i (lätt l. relativt långsam) rörelse; porla, sorla; i sht om (vatten i) bäck l. rännil o. d.; ss. vbalsbst. -ande äv. i konkretare anv.: lätt brus l. skvalp o. d.; förr äv. i fråga om kraftigare o. dovare ljud av större vattenmassor i (kraftig) rörelse: brusa l. dåna o. d. The stora watn och lustiga watuströmmar, the rinnande källor och fiskrike siöar rinna, qwälla och strömma med hiärtelig sussande och löije Herranom till priss. LWivallius (1632) hos Schück Wivallius 1: 183. Tina (dvs. Herrens) bölior the brusa, / Och högdt öffver mitt hufvod susa. Visb. 1: 322 (c. 1640). Brusa, susa, storma såsom Hafwet eller starckt wäder. Linc. Ii 2 b (1640). Kalm VgBah. 46 (1746; i p. pr., om bäckar). Susande forsar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Kom, min (dvs. en källas) rännil susar sval / I den skuggomslutna dal! / Är du törstig, kom att dricka, / Vackra, bleka tiggarflicka! Wirsén Dikt. 47 (1876). Werin Ekelund 1: 150 (1960; i p. pr. om källa). — särsk. (†) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om luftbubbla i mousserande vin o. d.: pärlande; äv. oeg., om pokal. Drick! de förflyga de susande / Pärlorna: drick! Franzén Skald. 1: 16 (1807, 1824). Valerius 2: 119 (1811; om pokal). Bremer Nina 78 (1835; i bild).
b) med inbegrepp av rörelse; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk. om fågelvinge, närmande sig bet.: snabb. Från ljusare rymder kom snart på susande vingar en och annan liten fogel. Strindberg NRik. 67 (1882).
c) opers., i uttr. som betecknar att ngt sker l. göres hastigt; särsk. i uttr. så (att) det susar om det o. d., så att det viner l. visslar l. sjunger om det osv. Det går så det susar. Granlund Ordspr. (c. 1880). (Stararna) kommo i hastig flykt, så att det ven och susade av dem. Rosenius SvFågl. 2: 142 (1922). I morgon sätta vi oss på snälltoget och rulla iväg, så det susar efter oss. Čechov KörsbTrädg. 59 (1922). Undan gick det, så det susade om det. Nordström Byn 20 (1930). Uppmuntrad av framgången satte han upp farten så det susade om öronen på dem. Hammenhög PoB 166 (1931).
d) i fråga om ljud som frambringas av vissa djur. (†)
α) i fråga om de (relativt svaga) ljud som frambringas av vissa insekter vid flykt: surra, brumma o. d. Lijka som Humblerna .. siälff inthet annadt kunna åstad komma, än thet the medh sijna wijngar skrytha, susa och brusa. Balck Es. 86 (1603). Schroderus Comenius 219 (1639; i p. pr., om bin). Spinnrocken upphörde att snurra, myggorna att susa. Topelius Fält. 5: 452 (1867).
β) om orre vid orrspel: kuttra l. kurra o. d. Vid orrlekar sitter alltid en hane öfverst uti ett högt träd, som under ett ständigt kuttrande och susande med många omvändningar på trädet, holler vakt öfver alla de andre på jorden löpande foglar. Nordholm Djurf. 52 (1749).
e) (i vitter stil) med obj.
α) med (innehålls)obj.: susande frambringa (ngt) l. åstadkomma l. förmedla ett intryck l. en förnimmelse av (ngt). Du Sophias namn af lindar susas hör. Lidner (SVS) 1: 256 (1782). Dungen susade sin sommarsång. Fröding NDikt. 154 (1894). Du hör skogen susa / Sitt tunga sus, / Som ville han hviskande / Tälja för dig sin saga. Risberg Vallmo 81 (1906). Särskilt här, där han tillbragte flera år av sin levnad, susar vinden hans visor. Lundgren SkildStig. 96 (1939). Nere vid strandställena susade den höga bladvassen ännu sommar. Martinson VägKlockrike 187 (1948).
β) med obj. o. bestämning betecknande resultat; särsk. i uttr. susa ngn i sömn, om träd: susande bringa l. få ngn att somna. Finns det något välbehagligare än att .. gå ut i en skogsbacke, lägga sig i skuggan under ett träd och susas i sömn av gröna löv? Blomberg BlVulk. 9 (1924).
γ) (†) om hav: brusa mot (ngt). Det store Hafuet Romerske Rijket och Europa medh desz Konungar, susar och brusar, at Bergen och Furstarne der uthaf infalla. Kempe Krigzpersp. 124 (1664).
f) i fråga om susande (faktisk l. inbillad) hörselförnimmelse; särsk. i fråga om susande hörselförnimmelse i örat (öronen) l. huvudet o. d. uppkommen av fysiologiska orsaker (t. ex. till följd av sjukdom l. trötthet); ofta opers., särsk. i sådana uttr. som det susar i, äv. för öronen (på ngn), det susar i ngns huvud; äv. med subj. betecknande öron: vara uppfylld av susande ljud; äv. ss. anföringsverb: ljuda l. ringa o. d.; äv. bildl. (jfr g). BOlavi 2 a (1578). Om Öronen susa och klinga .. må man vplåta Hufwud ådran. Månsson Åderlåt. 9 (1642). Blå Lillie Olia .. borttager wärck och susande i Öronen. Därs. 119. Ännu susar klockans ljud från närmsta torn i mina öron. Björn Pap. 31 (1794). Det susar för öronen på mig el. mina öron. Heinrich (1814). I ditt öra susar verldslifvets högljudda lust. Wallin 1Pred. 2: 84 (c. 1830). Hvad skall jag göra? susade det utan uppehåll i hans hjärna — hvad skall jag göra? Janson CostaN 2: 131 (1910). Jag kunde inte höra mycket av vad de sade, därför att det hela tiden ringde och susade i mitt huvud. Olzon Macdonald HalsHuv. 11 (1936). — jfr ÖRON-SUSNING. — särsk. i fråga om puls l. blod o. d.; stundom med inbegrepp av rörelse. Nu, då han kom i ensamheten, tyckte han att det var som om han haft ett helt vattenfall i hufvudet, så susade och svallade tankarne inom honom. Roos Strejk. 33 (1892). En brännande middagssol, som kommer människor och djur att flämta af mattighet, medan svetten tränger ut genom alla porer och blodet susar tungt i ådrorna och dunkar, att man tänker hufvudet skall spricka. Langlet Ryssl. 91 (1898). Hans pulsar susade allt starkare. Hemmer Budsk. 114 (1928). jfr NUNNE-SUSNING.
g) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr 1 a slutet, 1 f); särsk. dels om ort l. plats o. d.: vara fylld l. genomsyrad (av ngt), dels med inbegrepp av rörelse: fara med ett susande ljud. Så öfverallt, af hvad dig rör och tjusar, / O, låt din hulda tanke måla mig, / Och se mig, när min suck omkring dig susar, / Ur alla lifvets former helsa dig. Atterbom SDikt. 1: 5 (1811, 1837). När dödens vinge susar öfver menniskan, erfar hon en högtidligt skön känsla. Mellin Nov. 1: 13 (1838, 1865). Det susar ett bud genom dälden / om kungssorg bland hviskande blad. Fröding Stänk 59 (1896). Barndomen susar kring mörknande kullar. Silfverstolpe Vard. 61 (1926). Platsen (dvs. Kungslena) susar .. av historiska minnen allt sedan Erik Knutsson besegrade Sverker d. y:s danska hjälphär. SvD(A) 29⁄4 1943, s. 11. — särsk.
α) i uttr. susa om ngt, om träd: susande berätta om ngt. Där stå några rader af städade lindar .. De susa om förgångna släkten och dessas arbete i materiens kretslopp. Strindberg TrOtr. 2: 4 (1890).
β) (†) i uttr. susa ngn i öronen, för att beteckna att ngn viskande berättar ngt för ngn. Eneman Resa 2: 279 (1712).
γ) om ord l. tal l. sång o. d.: ljuda, höras o. d.; äv. ss. anföringsverb; ss. vbalsbst. -ning, ngn gg äv. -ande: sus (se SUS, sbst.5 1 e α). (Damokles) skönjer intil minsta vrå / Bland rösters sorl som ljufligt susa, / Hvad vällust uttänkt at förkjusa. Bellman Gell. 135 (1793). Brage, hin gamle, / griper i guldsträng, / stillare susar / sången än förr. Tegnér (TegnS) 4: 126 (1821). Bravo, bravo! susade genom församlingen. Strindberg RödaR 156 (1879). En storm af frågor susar. Snoilsky 2: 68 (1881). (Svanarna) fingo .. syn på den vita gåskarlen .. Då gick det ett susande av förundran och harm genom laget. Lagerlöf Holg. 2: 174 (1907). Fnissningarna susade när fröken Kamp kom in (i klassrummet). Moberg Sedebetyg 276 (1935). Det gick en susning av rädd förväntan genom karlflocken. Munsterhjelm Öd. 131 (1935).
δ) (vard.) ss. vbalsbst. -ning, i negerat uttr.: aning (se d. o. 2 b). När sista tåget mot city skulle gå hade varken .. (gratislyssnarna) eller de lokala arrangörerna en susning om. SvD 16⁄8 1994, s. 1. Ett .. alternativ (till förvirringen) är att jämställdhetsministern inte har en susning om vad feminism innebär. GbgP 25⁄9 1996, s. 43.
2) [eg. specialanv. av 1 g; möjl. bildat ss. motsatsord till BRUSA] (numera mindre br.) om musik: ljuda l. klinga l. höras (i regel dämpat, sprött o. vackert). Klang, plang, klang, plang. / Flöjterna ljufligt susa, / Och Nymphren förtjusa. Bellman (BellmS) 1: 82 (c. 1771, 1790). Låt cittrorna klinga! / Låt flöjterna susa! Topelius Dram. 288 (1860, 1881). Genom vapengnyet susade redan de första tonerna af segersångens jubel. Lundegård Prins. 33 (1889). Stjärnorna blossade / bibliskt klara. / Sakta susade strängaspel. Heidenstam Dikt. 153 (1890, 1895).
3) [jfr motsv. anv. av mlt. sūsen, t. sausen] (†) åstadkomma larm l. buller o. d.; särsk. i fråga om sådant larm osv. som uppstår vid omåttlig förtäring av alkohol, ofta liktydigt med: festa l. svira l. supa l. rumla; leva i sus o. dus; särsk. i uttr. susa och dusa, leva i sus o. dus (se SUS, sbst.5 2 a); äv. bildl. Alt thet som leffuer och swäffuer stelles in för hans (dvs. den döende syndarens) åsyn .. Ther effter fölier ett stoort swsande och bruusande, Ett qwalm och en röök, Aff allahanda oreenligheet medh enne olijdeliga gräseligheet. PJGothus Savonarola SyndSp. J 4 a (1593). Thenne mannen (har) .. hållet vppå at susa och brusa, raasa och buldra, ståltzera och pancketera. Phrygius MRosengren A 2 b (1608). Tu går af kiötzlig wellust och werldsens susande insöfd i tin synd thit (dvs. till kyrkan), insöfd tädan. Swedberg Dödst. 498 (1711). Runeberg (SVS) 9: 193 (1851: susande och dusande). — särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.
α) ss. attribut: larmande; festande osv.; om leverne: överdådig; om rus, övergående i bet.: våldsam, kraftig o. d. Så bleff honom förhållit, at han all then tiden, han ifrå kyrkia, hafwer stelt warit, ett öfwerdådight och susande leffuerne fördt haff(ue)r. UppsDP 24⁄12 1595. VDAkt. 1678, nr 330 (om rus). Et susande skall. Salvius BrudGrafskr. 6 (1732, 1757). Strand NeliSuec. 56 (1753; om sällskap).
β) i predikativ anv., om person: drucken, berusad. 3SthmTb. 10: 64 (1618). Då hadhe intet Daniel fåt vp till sigh mehr ähn itt glas brennewijn, men om han war nogot susande af det han om aftonen tillförne drucket hadhe, kan iag huar(ken) neeka eller bejaka. VDAkt. 1661, nr 413.
4) (vard.) i fråga om att hastigt röra l. förflytta sig (eg. så att ett susande ljud uppstår på grund av vinddraget), ofta liktydigt med: hastigt ila l. rusa l. störta l. fara l. skynda o. d.; äv. med saksubj., särsk. om gevärskula o. d.: komma farande, vina, vissla; särsk. i förb. med adverbial l. prepositionell bestämning betecknande riktning; stundom äv. tr. (se c); stundom med kvardröjande bet. av 1. Stykkekulorna susa i luften. Schultze Ordb. 5206 (c. 1755). Hör! det smattrar — första kulan susar / Från vår linie mot den ryska ledar’n! Oscar II I. 1: 37 (1858, 1885). Det har börjat blåsa upp; vindstötar susa mot verandaväggarna och fläkta de hvita gardinerna mot lampan. TurÅ 1907, s. 60. Jim Cox högg sporrarna i sin springare och susade från stället. Janson CostaN 2: 231 (1910). Vi susa norrut (med tåg). Hedin Pol 2: 5 (1911). Två luftakrobater susade från var sin sida av salen i långa kast mot varandra. Ruin Gyckl. 79 (1934). En ilsken falk, som häckade i branten, susade gång på gång tätt över mitt huvud och skrek. Mörne VädSagol. 90 (1938). Så susade polisbilen iväg. Lindgren MästBlomkv. 126 (1946). — jfr FRAM-, FÖRBI-, IN-, UT-SUSA. — särsk.
a) om person, utan adverbial l. prepositionell bestämning betecknande riktning: hastigt fara l. åka; äv. hastigt avresa (se slutet). Anders Tomasson susade först. Hukig och knäande i stormilen stod han fastvuxen på sina skidor. Rosendahl Lojäg. 63 (1956). — särsk. (i vissa kretsar) om (i sht ä.) förh. på krigsskolan Karlberg: efter avlagd examen hastigt avresa från Karlberg; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om avskedsmiddag l. festande o. d. (jfr 3) i samband med ”susning” i ovan anförd bet. Ja, du, Bengt, är den förste som susar på hela vår läsavdelning, men så har du också jagat på med ämnena. Nordenskjöld Karlbergsår 185 (1924). Jag tar mitt sista ämne i övermorgon, sedan susar jag. Därs. Den ena efter den andra av äldre kurserna hade .. ”susat”. VeckoJ 1942, nr 26, s. 32. SvD(A) 3⁄12 1953, s. 12.
b) i p. pr.
α) predikativt, särsk. i uttr. komma susande, komma farande l. störtande o. d.; nalkas med god fart. (Svalhonans) härre och man kommer då och då susande med en godbit. Forsslund Djur 113 (1900). Rätt det var kom ett tåg susande. Lagerkvist OndSag. 8 (1924). Plötsligt öppnades dörren, in kom en liten kvinna susande som en virvelvind. Petri Ouchterlony 286 (1924).
β) attributivt, särsk. i sådana uttr. som i susande fart l. galopp, i full fart, i all hast; äv. bildl. Tack vare rikligt snöfall dygnet förut gick det i susande fart (nedför Galdhöpiggen) i två skidränn på 18 och 20 minuter. Upsala 18⁄4 1917, s. 5. Med susande god fart strök jag förbi Svartbranten, på vars lovartsida saltskummet yrde. Sparre MasJ 49 (1922). Så lät de hästen i susande galopp föra sig därifrån och anlände lyckligt till prinsens land. Agrell SlavMyt. 75 (1929).
c) (tillf.) tr., i uttr. susa i väg ngt, i hast skicka i väg ngt. SvD 11⁄7 1979, s. 7 (med avs. på brev).
5) (†) sova, ”sussa”; äv. tr.: bringa (ngn) att sova osv. gm att vyssja. Så war wårt hierta nu försoffadt och förkiusadt, / Och hade immerfort i sådan dwala susat, / Om Gud ei hade snart osz hulpit vtur dröm. Kolmodin QvSp. 1: 430 (1732). Susa .. (dvs.) Bringa barn til sömns med hwäsande. Schultze Ordb. 5206 (c. 1755).
Särsk. förb.: SUSA BORT10 4. (vard.) till 4: hastigt ge sig bort l. i väg; äv. bildl., särsk.: försvinna. Tjugo somrar ha susat bort som i en dröm sedan din (dvs. V. Benedictssons) död. Lundegård Benedictsson 463 (1908). Det är friskt och härligt att åka fort, att hänsynslöst susa bort över vägarna. Hedin Front. 26 (1915). —
1) (numera bl. tillf.) till 1: under sus frambringa (ngt); äv. bildl. Så skulle wij omkring Tin Mull ewärdlig flyta / Och sorgligt susa fram Titt o-omskränckta Lof. Gezelius Spegel O 2 a (1714). Den döende Ottars ord: ”Hvem blef icke af Torfinn sviken?” genljödo i hans öron, än med Kolskäggs, än med Ottars tonfall. Skogen susade fram dem, då någon gång vinden skakade grenarna. Lönnberg Ragnf. 182 (1873).
2) (vard.) till 4: under (av stark fart framkallat) sus röra sig l. förflytta sig framåt l. komma fram (till ngn l. ur ngt); äv. förbleknat (utan tanke på sus): ila l. skynda fram; äv. bildl. På frja Feltet wjda, / Ther Wädret susar fram och någon Swalka gjfwer. Spegel GW 154 (1685). Hon .. skyndade bort till pianot. Valser och polkor susade fram under hennes fingrar. Wahlenberg StorM 181 (1894). Det är inte omöjligt, att bladet kan vända sig, tänkte Jim Cox, där han (på hästen) susade fram öfver marken. Janson CostaN 2: 242 (1910). —
SUSA FÖRBI10 04. (vard.) till 4: under sus l. (utan tanke på susande ljud) med stor hastighet fara l. passera förbi (ngn l. ngt); äv. abs.; äv. bildl., särsk.: passera revy. Detta högmodiga swatsande hade Frälsaren .. kunnat låta susa förbi sina öron, utan gensägelse. Bælter JesuH 6: 463 (1760). Fyra änder susa förbi och slå ned bland stenarne i grundvattnet. Engström 1Bok 37 (1905). Stilla som kvällens döende krusning / susa förbi oss sekler som flytt. Procopé Vers 82 (1909). Här susa vi (med tåg) förbi Riddarhuset. Hedin Pol 1: 14 (1911). När han kom uppåt backen, susade en lapp förbi på skidor och skar tvärs över landsvägen i ett sprut av snö. Didring Malm 2: 62 (1915). jfr förbisusa. —
SUSA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. (vard.) till 4; äv. bildl. En eldström susade genom hans ådror. Topelius Fält. 3: 76 (1858). Det forsar och fräser om fören, då vi susa genom vassen. Hedin Pol 1: 146 (1911). jfr genomsusa. —
1) till 1: under sus l. med susande andetag o. d. fara in (i ngt); förr äv. i uttr. susa in med ngt, delta i ngts susande. Att susa in med .. (höststormarna) och försvinna i den heliga ljufva naturen. CJLAlmqvist (c. 1825) i 2Saml. 36: 133. Han hörde Anders susa in i sömnen med långa befriade snarkningar. Ekman Dödsklock. 84 (1963).
2) (vard.) till 4: med stor fart l. hastighet fara l. förflytta sig in (ngnstädes); om slag äv.: med stor hastighet träffa; äv. bildl. Under allmän förnöjelse susade ekan in i viken. Strindberg Hems. 132 (1887). En fager och reslig ung engelska susar in på postkontoret. SD(L) 1902, nr 139, s. 1. Det var ord, som dånade så inom mig, två olika förnimmelser av ord, som upprepades oupphörligt, tills de susade in i varandra som ilande hjul och smällande remskivor. Koch Arb. 296 (1912). Fru Tyra Svan susade rätt in till sin väninna. Zetterström Gåt. 155 (1922). (Boxarens) vänsterslag susade in ofta och tunga. SvD(A) 23⁄2 1929, s. 13. —
SUSA NED10 4, äv. NER4. (vard.) till 4: med stor fart l. hastighet förflytta sig l. fara l. rinna o. d. ned (eg. så att ett susande ljud hörs). Elfvar susade ner med orkanens dån från tvenne dalsträckningar. Nilsson Dagb. 196 (1816, 1879). (Jag) skulle .. råda att du (dvs. C. Larsson) tog båda fruarna med dig och susade ner på en natt. Strindberg Brev 4: 24 (1884). Måsar och vilda änder, som hvirflade om och susade ner i vattnet. Lundh Ljungh. 99 (1905). Likt en kondor eller en falk som susar ned på sitt byte. Åkerlund Blanco-Fombona Guldm. 296 (1930). —
SUSA OM10 4. (vard.) till 4: med stor fart l. hastighet fara om (ngn); förr äv.: hastigt fara runt l. omkring. Stick ned dem, bind dem fast wid dina wagnshjul, / Så skall jag komma ned och bli din kusk / Och susa om med dig kring werldens rund. Hagberg Shaksp. 8: 92 (1849). Quidings och jag susade om hvarandra på fjärden ett stycke hitom Landsort, de på Bore jag på Skåne nära nog för att igenkänna hvarandra hälsa och hvifta. Bremer Brev 4: 221 (1862). —
SUSA TILL10 4. (numera bl. tillf.) till 1: plötsligt börja susa l. blåsa o. d.; äv. ss. anföringsverb. Nu susar det till. I sydvart blånar en strimma. Engström 1Bok 129 (1905). Vyss, vyss, susade det till i furan. Quennerstedt C12 1: 105 (1916). —
SUSA TILLBAKA10 040 äv. 032. (vard.) till 4. Vi susa tillbaka till Berlin (med bil). Hedin Front. 25 (1915). —
SUSA UT10 4. (vard.) till 4: med stor fart l. hastighet fara l. förflytta sig ut; äv. med obj., särsk. bildl.: med stor fart osv. fara ut i (ngt). Vi susa åter ut åt landsvägen som redan torkat upp så pass, att det dammar efter bilen. Hedin Front. 179 (1915). (Han) anlitade .. en imponerande och sällsynt reserv: han svor och susade ut långa ramsor på engelska. Oljelund GrRidd. 10 (1926). De kunde inte susa ut på dansgolvet och ställa till en scen. Edqvist Eldfl. 239 (1964). —
SUSA ÖVER10 40. (vard.) till 4: särsk.: med stor fart l. hastighet fara l. förflytta sig över (ngt). Kanoten susar öfver bassängen så att vattnet fräser om stäfven. Hedin GmAs. 2: 211 (1898).
Ssgr: A: (1) SUS-LJUD. susande ljud; särsk. motsv. 1 f, om susning i öronen. LGBranting 3: 57 (1851). SAOL (1986). —
B (†): (4) SUSE-VIND. [jfr t. sausewind, om orolig person, om person som lever i sus o. dus] bildl., om snabb o. orolig häst. StallRSthm 1556, s. 49.
Avledn.(till 4): SUSARE, r. l. m.
1) (†) om (fisk tillhörande) det i Afrika förekommande fisksläktet Mormyrus Lin. Retzius Djurr. 79 (1772). Susare .. (dvs.) Ett fiskslägte i Nilfloden. Dalin (1854).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fisken Leuciscus cephalus Lin., bredpannad id, färna. Cederström Fiskodl. 263 (1857). SvFiskelex. (1955).
Spoiler title
Spoiler content