SYNTETISM syn1tetis4m, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr eng. synthetism; av fr. synthétisme, till synthèse (se SYNTES). — Jfr SYNTETIST]
(i fackspr.) om riktning inom vetenskap l. konst som söker nå fram till en syntes l. synteser; numera företrädesvis i slutet. Dalin (1871). Då man .. väntar att det skall bli en ny riktning och ett nytt forskningssätt inom vetenskapen öfver hufvud, ett slags syntetism på detta område liksom på konstens, tänka möjligen många, att då äfven naturvetenskapen skall ändra sin metod. Larsson Stud. 88 (1894, 1899). — särsk. konstvet. (främst på 1890-talet, i sht i Frankrike, förekommande) riktning inom målarkonsten som söker uppnå en sammanfattning o. förenkling av bildens element, bl. a. gm rena färgplan med skarpt markerade konturer; jfr SYMBOLISM. Reaktionen mot naturalismen har fört till en dubbelströmning, som kallats syntetism och symbolism, därvid den förra betecknar den yttre sidan, tekniken. Pauli Konstn. 168 (1896, 1913). Birgit Forsell visar ett allvarsamt, nästan buttert måleri i en förenklande, färgkraftig stil, som har sina utgångspunkter i syntetismen och Gauguin. GbgP 1955, nr 286, s. 14. Syntetismen är en huvudinsats i arbetet på en icke-illusorisk bildkonst. DN(A) 17 ⁄ 4 1966, s. 5. —
