TARANTELLA ta1rantäl3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr d. tarantel, ä. d. tarantella, eng. tarantella, fr. tarantelle; av t. tarantella l. it. tarantella, till TARANTEL (anledningen till benämningen torde i så fall vara att dansen ansetts kunna bota vid tarantelbett) l. möjl. till stadsnamnet Taranto]
syditaliensk, livlig folkdans i snabb 6/8- l. 3/8-takt; äv. om musik till l. med samma rytm som denna dans; äv. mer l. mindre bildl. TLäk. 1834, s. 353. De tjutande vindarna hade somnat in, och i stället hördes nu skratt och glada visor, guitarr, kastagnetter och tarantella. Lundgren MålAnt. 3: 36 (1873). I en enda väldig våg brusar Medelhafvet upp mot stranden, så långt du kan se vänliga syskonringar af böljor, som led för led dansa sin ystra tarantella. Levertin Riv. 9 (1883). En hvirflande, svindlande tarantella. Ramsay Barnaår 6: 81 (1905). Taranteln — spindeln, vars livsfarliga bett man trodde botas endast genom en våldsamt kringvirvlande dans, tarantella. Ymer 1946, s. 224.
Ssg: TARANTELLA-MELODI. (numera bl. tillf.) SAOL (1900). Därs. (1998).
