SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2003  
TARAND ta3rand2 l. tarand4, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av estn. tarand, inhägnad, avledn. av tara, inhägnad, stängsel]
arkeol. om var o. en av sådan stenomhägnad fyrkantig cell använd ss. grav som tillsammans med andra bildar stensättning (särsk. förekommande i Estland under första århundradet e. Kr.). Tarandgravarna är massgravar, som använts under 2—5 århundraden. De har uppstått på så sätt, att man ursprungligen har byggt en muromgärdad tarand och sedan byggt på med nya tarander. Fornv. 1973, s. 67.
Ssgr (arkeol.): TARAND-CELL. tarand. Fornv. 1975, s. 64.
-GRAV. av tarander bestående massgrav. I Täby norr om Stockholm har påträffats skelettgravar av den typ, som i Finland och Estland kallas tarandgravar. ÖgCorr. 4 ⁄ 3 1968, s. 7.
Spoiler title
Spoiler content