TESTABEL testa4bel l. täs-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr ä. fr. testable, som får göra testamente, o. ä. eng. testable, som har rätt att vittna, som får testamenteras bort; av senlat. testabilis, som har rätt att vittna; till lat. testari, intyga, bevittna, göra testamente (se TESTERA), o. -abilis, möjlig att]
jur. om egendom: som kan testamenteras bort (o. inte enl. lag övergår till bröstarvinge). 1734 års lag gjorde en bestämd skillnad mellan egendom, som till sin natur var testabel, d. v. s. som kunde genom testamentariskt förordnande bortgifvas, och sådan som var intestabel eller utesluten från disposition genom testamente. Olivecrona Test. 185 (1880). Giftomannens testabla egendom. Hernberg Rättsh. 65 (1922).
