SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2007  
TRANT l. TRANTER, m.
Etymologi
[sv. dial. trant, tranter, till sv. dial. tranta, om små barn: gå smått, småspringa; jfr d. dial. trante, gå långsamt, nl. tranten, dets.; sannol. av ljudhärmande ursprung]
(†) gosse. Lind (1749). När du var mig en liten tranter. Envallsson Kung. 64 (1784).
Spoiler title
Spoiler content