VALENS valän4s, r.; best. -en; pl. -er. (förr äv. -é-)
Etymologi
[liksom eng. valence, valency, fr. valence, av t. valenz, av lat. valentia, förmåga, kapacitet, till lat. valere, ha styrka l. kraft, till den rot som äv. föreligger i VÅLLA. — Jfr VALABEL, VALETE, VALID]
1) (utom i ssgrna VALENS-ELEKTRON o. -LÄRA(N) i sht i ä. kemiskt fackspr.) hos olika atomslag: kapacitet att i föreningar binda ett bestämt antal atomer av annat atomslag. De olika elementernas olika föreningsförmåga kallas deras .. valens. Cleve OorgKem. 22 (1872). Den högsta valens, som varje grundämne visar gent emot syre, överensstämmer med gruppens nummer (i periodiska systemet). Starck Kemi 225 (1931). — jfr BI-VALENS.
2) [sannol. efter motsv. anv. i fr.] språkv. hos ord, i sht verb l. substantiv l. adjektiv: krav med avseende på antal tillhöriga satsled o. vilken funktion (l. form l. betydelse) dessa skall ha. Man (har) på senare år börjat använda en term som ursprungligen lånats från kemin, nämligen valens. Så har t ex .. opersonliga verb valensen 0; .. intransitiva verb har valensen 1. Sjögren TermSpråkv. 34 (1979).
Ssgr (till 1): VALENS-ELEKTRON. kem. elektron i atomens yttersta elektronskal. Tallqvist EnergEntrop. 93 (1924). (Den yttersta nivåns) elektroner .. äro de lättrörligaste och betinga elementets kemiska egenskaper, främst dess valens, varför de betecknas valenselektroner. Starck Kemi 354 (1931). —
-LÄRA(N). kem. lära(n) om grundämnenas valens. KemT 1906, s. 33. Man har kunnat framställa de flesta organiska föreningars konstitution på grundval af valensläran och regeln om de konstanta proportionerna. 2NF 18: 834 (1913). —
-TAL. (†) antalet atomer (av annat atomslag) som en atom har bildat l. har kapacitet att ingå förening med, ofta liktydigt med: oxidationstal. KemT 1906, s. 33.
