publicerad: 2014
VANDAL vanda4l, m.//ig.; best. -en; pl. -er; förr äv. (i bet. 1) VANDIL, m.//ig.; utom i avledn. vandilisk anträffat bl. i pl. -er l. -ier.
Ordformer
(vandal (w-) 1680 osv. vandil 1898 (: vandilisk)–1905. vandilier, pl. 1920–1923)
Etymologi
[av lat. vandalus, pl. vandali, äv. vandil(i)i m. fl., av omstritt ursprung, möjl. samhörigt med fd. Wendel, ä. namn på den nordjylländska landsdelen Vendsyssel. — Jfr ANDALUSIER, VANDALISERA, VANDALISM, VANDALISTISK]
1) hist. (mans)person tillhörig germansk stam som invandrade i västra delarna av Romarriket på 400-talet e. Kr. o. sedermera upprättade välde i Nordafrika; i sht i pl., om hela stammen. The Vandaler satte sigh vthi Africa neder. Brask Pufendorf Hist. 33 (1680). Vandaler .. och andra Tyska Folkslag gingo .. (406 e. Kr.) öfwer Rhen. Eberhardt AllmH 2: 251 (1768). De verkliga erövrarna av Rom i det femte århundradet, voro icke goter och vandaler utan pest och malaria. Wirgin Häls. 3: 8 (1933). Vandalerna .. gjorde sig hemmastadda i Spanien, närmare bestämt i Vandalusien som med förlust av endast en bokstav bär deras namn än. Henrikson AntikHist. 2: 352 (1958).
2) [jfr motsv. anv. i d., t., eng. o. i sht fr., med tanke på vandalernas (i bet. 1) förödande plundring av Rom 455 e. Kr.] person (äv. djur) som (regelmässigt) vandaliserar, hänsynslös förstörare (äv. av ngt abstrakt, särsk. (innehåll i) författarskap). På tåget hade vandaler skurit upp flera säten. Wi skola jemra oss öfwer Pope, Racine och Voltaire och .. dricka ångan af det med Prustrots-sauce tillagade Ragout som Vandalerne nyligen på dem tillwerkat. Polyfem I. 41: 2 (1810). Urban VIII, vandalen på påfvestolen, .. bröt byggnadssten i Colosseum och lät gjuta kanoner af bronsen i Pantheon. Bildt Ital. 42 (1896). Vandaler, de må nu framträda i skepnaden af sjöutdikande, trädfällande patroner eller fågelboplundrande kråkor och nötskrikor. PT 8/12 1909, s. 3. Vandaler välte 300 gravstenar. DN(A) 22/9 1963, s. 6.
Avledn.: VANDALISK, adj.
1) hist. till 1: som är vandal l. tillhör l. kännetecknar l. hänför sig till vandalerna; jfr 2. Kling Spect. Eee 2 b (1735). 300-talets mäktiga kulturström från de gotiska och vandaliska områdena i sydost. Fornv. 1940, s. 103.
2) till 2 l. i utvidgad l. bildl. anv. av vandalisk 1: som kännetecknar l. hänför sig till vandal, vandalistisk; i vissa språkprov svårt att skilja från 1. Den Vandaliska dumhet .. som .. icke skyr at säga Oss .. at man ej kan vara ädel, utan at vara adelig. Thorild (SVS) 3: 85 (1791). En af de vandaliska reparationer, som i vårt land äro så vanliga, företogs omsider äfven med denna kyrka. Atterbom Siare 2: 126 (1843). —
VANDILISK, adj. (†) till 1, särsk.: östgermansk. Dessa kunna vi indela i tre grupper: den nordiska, den vandiliska och den västgermanska språkgrenen. Ljungstedt ModersmH 46 (1898). AntT XVIII. 1: 133 (1905).
Spoiler title
Spoiler content