VENDETTA vändät3a2, äv. 040, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[av it. vendetta, av lat. vindicta, straff, hämnd, avledn. av vindicare (se VINDICERA)]
(blods)hämnd (särsk. o. urspr. om förh. på Korsika); äv. i förbleknad anv. MinnSvNH 7: 46 (1855). Ha vendetta, ha vendetta, / jag vill stinga genom magen / denna usla spanska ducan. Fröding Eftersk. 1: 115 (1909). Korsika var ett land som Mérimée älskade att skildra, just på grund av de vilda lidelser, som i vendettan fingo blodiga uttryck. BonnierLittH 4: 204 (1930). Det är ointressant om vi är vänner eller inte. Vi har ett gemensamt uppdrag .. Då kan man inte sitta och ha en personlig vendetta på kontoret. SvD 1/3 2011, Näringsliv s. 8.
