VOGUL vogɯ4l l. vω-, m.//ig.; best. -en; pl. -er. Anm. Ordet förekommer i ä. tid (ss. citatord) med genomgående ry. böjning. Folcket som ther boor, kallas Wogulitzi. Petreius Beskr. 1: 67(1614).
Ordformer
(förr äv. w-)
Etymologi
[jfr ty. wogul; av ry. vogul, av det chantiska ṷoγal’]
(numera mindre br.) tidigare benämning på person tillhörande (den i nordvästra Sibirien bosatta) folkgruppen manser; särsk. i pl., om folkgruppen. Wogulerne, det första folk i Siberien, i Jugriska bergen och på det wid båda sidor om dem belägna slättland. Iduna 4: 107(1813). Biskopen (av Perm) blev mördad av en vogul. Donner Sib. 144(1933). Arv 1950, s. 19.
Avledn.: VOGULISKA, r. l. f. (numera mindre br.) om det språk som talas av manserna, mansiska. Lundell(1893). Voguliska (talas) på bägge sidor om Ural vid floderna Tavda, Konda och Sosva. 3NF 7: 465(1927).
SAOB
