VOGUE vog4 l. med mer l. mindre genuint franskt uttal, sbst. oböjl.
Etymologi
[av fr. vogue, av mfr. vogue, till voguer, av ffr. voguer, färdas till sjöss, av omstritt ursprung, möjl. av ett germ. ord motsv. fht. wagōn (se VAGGA, v.) l. ytterst av lat. vocare, kalla (se VOCERA)]
(numera mindre br.) anseende l. popularitet; särsk. [efter fr. en vogue] i uttr. i vogue, i ropet (se ROP 9 a β), på modet (se MOD, sbst.3 2 b β β'). Generaler och Officerare som nu äro mäst i vogue hoppas winst utaf ett krig. HSH 10: 148 (1715). Denna pjes, hvilken förliden höst var mycket i vogue på Theatre Francais i Paris. AB 23/5 1837, s. 2. En uppfinning som troligen kommer att vinna mycken vogue. AB 15/7 1839, s. 3. Man var nyfiken på den där stillsamma figuren .. , som plötsligt skrivit ett så pass kvickt och livfullt stycke. Till denna nya vogue bidrog också en stor släktskandal. Siwertz Fribilj. 237 (1943).
SAOB
