SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AMORIN am1ωri4n, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. amorin, t. amorinen (pl.), af it. amorino, dimin. af amore, lat. amor, kärlek, kärleksgud(en)]
(liten) kärleksgud, kupido(n); jfr AMUR, sbst.1 2, AMURETT 2. Stagnelius 2: 492 (c. 1815). Ur ögats natt små amoriner nicka. Scholander 2: 24 (1866). (Liksom) Amor stundom hos de klassiska folken mångfaldigar sig till ett flertal af Amoriner. E. H. Tegnér Hem. ord 55 (1881). Wulff Dante 53 (1897). — om afbildning. Snoilsky 1: 77 (1869). Den lille amorinen, som med fingret på munnen står der vid bildens (af en romersk kejsarinna) fot. Rydberg Rom. d. 72 (1882). — oeg. om (älskligt) barn. Snoilsky 4: 214 (1884, 1887).
Spoiler title