BOR bå4r, äfv. bω4r, r. l. n. (m. Almqvist(1844)); best. -en l. -et, i best. anv. stundom utan slutartikel.
Etymologi
[liksom t. bor af fr. bore, bildadt af borax (se BORAX)]
kem. metalloid som utgör den brännbara radikalen af borsyrad talkjord. Berzelius Årsber. t. VetA 1825, s. 73. Boren är en pulverformig mörkbrun, något åt grönt dragande massa, som starkt färgar ifrån sig. Almroth Kem. 109(1834). Bor förekommer endast i förening med syre såsom borsyra, dels fri, dels i salter t. ex. borax. Rosenberg Kemi 308(1888).
Anm. Under de första åren efter upptäckten af bor benämndes denna boracium [af eng. boracium, afl. af borax med den i vissa metalliska grundämnens namn brukliga ändelsen -ium, föreslaget år 1808 af en af ämnets upptäckare, den engelske kemisten H. Davy, som antog boren vara en metall; med afs. på bildningen jfr BARIUM] samt därefter boron [af eng. boron, bildadt af stammen i borax o. ändelsen i carbon, kol, med hvilket ämne boren företedde vissa likheter]. Berzelius Kemi 2: 617(1812: Boracium). Därs. 1: 222(1817: Boracium, Boron). Andersson Frem. ord(1857: boron).
Ssgr: BOR-DIAMANT. [efter fr. bore adamantin] diamantglänsande kristall af med aluminium o. kol förenad bor. Bordiamanterna äro genomskinliga, än granatröda, än honingsgula. Liedbeck Kem. tekn. 167(1863). —
SAOB
