SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FULLER ful4er, äv. FÄLLE fäl3e2, adv.
Ordformer
(fulla LPetri 2Post. 47 b (1555), ConsAcAboP 4: 49 (1672); fölla Tidfördrijf A 2 a (c. 1625). fulle Brahe Kr. 37 (c. 1585), VDAkt. 1701, nr 47; fälle (felle) SUFinlH 4: 55 (1612), Envallsson Kopparsl. 2 (1781), Schwartz Pos. 27 (1863); fölle OxBr. 11: 21 (1615), Därs. 124 (1645). full EkenäsDomb. 1: 30 (1634), VDAkt. 1691, nr 399; ful Stiernhielm Fred. 9 (1649, 1668), HernösDP 1695, s. 415; fäll CIHallman 97 (1777); fähl BtSödKultH 12: 31 (1593). fuller GR 24: 557 (1554), Rudbeck Atl. 1: 684 (1679), Dalin Arg. 1: 33 (1733, 1754), Geijer I. 5: 401 (1847), Essén Doll. 209 (1917); fäller Sylvius Curtius 458 (1682); föller Verelius Götr. 155 (1664), VDAkt. 1702, nr 321. fullar Skytte Or. C 4 a (1604), ConsAcAboP 3: 516 (1671), KKD 3: 79 (c. 1710). fullan HernösDP 1661, s. 33, Sahlstedt (1773; jämte fuller; båda formerna angivna ss. oriktiga i st. f. väl); fällan Fries AdFam. 1: 158 (cit. fr. 1669))
Etymologi
[fsv. fulla, fulle, fullt, mycket väl, väl, visserligen, sv. dial. fuller, fullar, fullan, full, foll, folle, fälle, fölle, visserligen, troligen, väl, nog, kanske, motsv. nor. dial. fulla, fulli, fullr, feel(l)a, føll(a), fell, nog, väl, förmodligen. Formen fulla är bildad medelst ändelsen -la, som till bet. är likvärdig med det i FULLELIGEN ingående -lika. Ordets accentlöshet i satsen förklarar såväl att rotstavelsens vokal kunnat grumlas till ä o. ö som att ändelsevokalen tidigt försvagats till e l. helt bortfallit. Formerna på -er kunna tänkas hava uppkommit gm inflytande från ELLER (vid sidan av fsv. älla) o. från HELLER; beträffande fullar kan jämföras fsv. ällar, en annan sidoform till älla; formerna på -an slutligen synas bero på invärkan av sådana ord som NÄSTAN, REDAN, SÄLLAN m. fl. Jfr AKock i FrFilolFörenLund 1: 14 ff.]
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. ngn gg arkaiserande under formen fuller), fullt, fullkomligt. Effther thet tillfelle som förhanden är, går thet fuller liika tiill (med gruvdriften vid Salbärget). GR 24: 557 (1554). Af detta herliga rum (dvs. ett anfört skriftställe hos Herodotos) seer man nu fuller att (osv.). Rudbeck Atl. 1: 684 (1679; lat.: clarissimum evadit). Nu är fuller klart hwart watnet wägen taget, utan at bruka några underjordiska rännor sig til hielp, eller mena at thet wore i moln updrefwet, thet är ock klart, huru ... Block MotalaStr. 19 (1708). De (resande engelsmännen) hade fuller nog af Skandinavien. Bremer Nina 640 (1835). Herr Falkman var fuller belåten med dessa maktspillror. Essén Doll. 209 (1917).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. ngn gg arkaiserande under formen fuller) förvisso, säkerligen, visserligen, helt visst, utan tvivel; direkt bekräftande l. för att uttrycka att ngn känner sig ganska viss på l. äger förhoppning om ngt; stundom närmande sig ett bedyrande: sannerligen. Kan icke iagh bijta eller slå jfrå migh, så kan fulla han. LPetri 2Post. 47 b (1555). Här feles fulle intet till att göra. OxBr. 1: 312 (1626). Han klappar på Döören och fuller tree gångor för än dhen för honom öpnades. RelCur. 127 (1682). Mången har Pesten, men ingen Feber dör fuller äntå. Block Pest. 70 (1711). Landet är fuller bäst. Sehlstedt 1: 81 (1850, 1861). Wennerberg 3: 7 (1883). Ingen galning gör / försök den vägen, kan man fuller ta för gifvet, / om han icke är grufveliga ledsen vid lifvet. Melin Patria 25 (1915). — särsk. i sats som innehåller ett medgivande l. erkännande åtföljt av en reservation l. ett förbehåll l. dyl.: visserligen, nog, väl (men, dock o. d.). The kettare, som fulla bekende och medhgåffuo Christi ewiga Guddomliga födelse, men then lekamliga platt nekadhe. PErici Musæus 1: 52 b (1582). Dilaver Bassan, som foller i Begynnelsen .. slog Persianerne någre resor ur Fält, blef enteligen öfwerwunnen. Dryselius Måne 184 (1694). Iag vet fuller intet oärligit med Börje och Brita, dock har iag hört kiärnger säija at det intet skall vara ricktigt dem emillan. Rääf Ydre 3: 295 (i handl. fr. 1722). Atterbom PoesH 4: 86 (1848). Lönnberg Sigtr. 119 (1892).
3) (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat under formen fälle (fäll)) väl, nog, förmodligen, troligen. Will icke tu skiuta, så skiuter fähl iag. BtSödKultH 12: 31 (1593). Och tridie gången .. swaradhe han: Jo jo thet måste fullan så wara. HernösDP 1661, s. 33. The säja sig ingen Läkedom tarfwa (för det onda), utan Thet går fuller öfwer, när thet hafft sin tid. Block Pest. 70 (1711). Då ingenting den unge herren brister, / Så bör hon fälle få'n? CVAStrandberg 2: 382 (1865).
4) (†) i frågesats: väl, månne. Stiernhielm Herc. 128 (1648, 1668). Hwem wil nu fuller dyrcka / Dianen? Lucidor (SVS) 374 (1674). Han .. undersöker, huru lenge en fuller skulle kunna lefwa förvthan Andedrächt. RelCur. 330 (1682).
Spoiler title