publicerad: 1931
HISNA his3na2, i sht i södra Sv. äv. hi3sna2 (hi`sna Weste; hi`sna o. hi`ssna Dalin (det senare angivet ss. ett av somliga användt uttal); hīsna Östergren (1927; angivet ss. ett bl. ibl., i sht i vissa trakter förekommande uttal)), förr äv. HISKNA o. HIXNA, v. -ade. vbalsbst. -AD (se avledn.), -AN, -ANDE, -ING (†, Fernander Theatr. 510 (1695), Tholander Ordl. (c. 1870)); jfr HISN.
Ordformer
(hesn- 1695. higsn- 1701—c. 1755. hijskn- 1672. hijsn- 1582—c. 1778. hijszn- 1649—1673. hiskn- c. 1680—1749. hisn- 1597 osv. hissn- (hiszn-) 1673 osv. hixn- 1639—1781)
Etymologi
[fsv. hisna, hiisna; jfr sv. dial. hiksna (Södermanl., Närke, Värml.), heiskna (Gotl.); trol. av en stam his-, utvidgad hīsk-, besläktad med HIRA, v. Formen hiksna (higs-, hix-) torde hava gm metatesis utvecklats ur hiskn-]
1) gripas av svindel l. yrsel inför ett stort djup l. på grund av mycket snabb fart o. d.; äv. oeg.: gripas av svindel l. yrsel vid anblicken av l. tanken på ngt mycket stort l. en stor mängd l. ngt mycket ovanligt l. underbart l. häpnadsväckande o. d.; äv. bildl.
a) opers.; numera bl. (knappast br.) i uttr. det hisnar för l. i ngn, förr äv. i uttr. det hisnar ngn. Och skeer migh såsom enom som seer nedh aff itt ganska högt torn, och honom ther öffuer hijsnadhe. PErici Musæus 5: 94 b (”84”) (1582). Tåget skär in i huskvarter så att det hisnar för en. Mattsson VSkr. 1: 64 (1906). ”Jaja, gu'nåde alla tjuvar, .. om allt stulet skulle tillbaka!” gnäggade sjönallen. ”Och gu'nåde kapten själv sedan!” framstötte fru Sofia så hänsynslöst, att det hissnade i åhörarna. Högberg Utböl. 1: 177 (1912).
b) med personsubj. När menniskians förnufft wil inlåta sig i sådant, at thet (dvs. Guds vägar) vtgrunda; så går thet henne, som klöfwe hon högt vp i lufften, och wille se neder; tå higsnade hon. Swedberg SabbRo 777 (1701, 1710). Jagh hisnar när jagh tänker / På sådant öfwerflöd. Spegel ÖPar. 40 (1705). Jag hisnar för den mängd af saker, som jag måste veta och berätta. Skogman (1813) i 2SAH 31: 17. Det bar av mot höjden så fort, att pojken (på gåsens rygg) hisnade. Lagerlöf Holg. 1: 22 (1906). Då han kände hennes fingrar, spratt han till, ryste, hisnade. Bergman Mark. 287 (1919). De höllo varandra i handen och smögo hisnande fram till kanten (av bråddjupet). Siwertz Sel. 1: 99 (1920). — särsk.
α) i numera obr. anv. Han (dvs. Astrild) drog åstad, kom dijt, kleeff neer i mörka Gruwan (dvs. Falu gruva), / Ok hijskna åt thes Gaap. Lucidor (SVS) 206 (1672). Jag hisnade att se Hills stora värk af några och tiugu tomer. Linné (1774) i 2Saml. 17: 18.
β) i p. pr. med adjektivisk bet., med subjektsväxling.
α') om förnimmelse: svindlande. En hisnande förnimmelse af stolthet och lycka. Lundegård LaMouche 236 (1891).
β') som kommer ngn att gripas av svindel l. yrsel, svindlande; äv. bildl. Den hissnande höjden. Topelius Fält. 4: 259 (1864). Hissnande stora framsteg. Anholm Norm. 253 (1898). Det blef en värld, skön och förvirrad, villsam och hisnande. Levertin Diktare 189 (1898). En hissnande brant backe. Boberg Ind. 220 (1928).
2) (†) rysa l. skälva av köld l. sinnesrörelse. Jag hixnad' all i tåå og topp. SColumbus Vitt. 115 (c. 1670). Tammelin Alm. 1725, s. 8.
3) (numera mindre br.) intagas l. vara intagen av fasa l. skräck l. fruktan; äv. med en av prep. för l. över, förr äv. vid l. åt inledd bestämning angivande anledningen till ngns fasa l. skräck o. d.; äv., med försvagad bet., i fråga om svagare känsla av obehag o. d. Then berettelsse Sparrens stalmester giffuitt .. ehr sådan .. neppeligen tror jagh nogen hisna derföre. HB 2: 317 (1597). The orättferdighe ther öffuer hijsna. Wallius 2Likpr. 81 (1628). OxBr. 3: 218 (1631). Om sådane stämplingar gå på benen, så ähr thet så fahrligit med oss, att wij må hijsna där wed. RARP V. 2: 221 (1655). De svärja så, at man kan hisna däråt. Gyllenborg Sprätth. 22 (1737). Människan hissnar för sitt sidsta ögonblick, hvar gång hon råkar til at tänka derpå. Dalin Vitt. I. 1: 20 (1744). Människan behöfver sällan hisna för annat än sina egna händers verk. De Geer VSkr. 1: 1 (1839, 1892). Hansson NVis. 34 (1907). — särsk.
a) (†) åtföljt av inf., med l. utan prep. vid: med förskräckelse rygga tillbaka för att göra ngt, fasa för att göra ngt. En gärning hwilken du at tänckia hixna borde. Columbus BiblW A 3 b (1674). Hisna vid at längre vistas der. Nordenflycht QT 1745, s. 5. Lidner 1: 3 (1781).
4) (†) i p. pf.: fylld av fasa l. skräck, skrämd, förskräckt? Jag föll förbländad ned med kjust och hisnad håg. Dalin Vitt. II. 5: 21 (1742, 1755); möjl. till 1.
Särsk. förb.: HISNA TILL10 4. (mindre br.) till 1: plötsligt gripas av svindel. Hjulet kom halvt ner i diket och jag hisnade till och kände hjärtat stanna. Fröding ESkr. 2: 234 (1895). Blomberg Överg. 150 (1915).
Avledn.: HISNAD, r. l. m. (†)
1) till 1: svindel, yrsel; äv. bildl. Bäst de (dvs. pojkarna som gå på styltor) tro sig Hjeltar vara, / Af en ojämn sten ell' snara / Hisnad, eller annan skräck, / Hastigt stupa ner i träck. Triewald Lärespån 103 (1720). Nordenflycht QT 1748—50, s. 118. Icke utan hisnad ser man härifrån (dvs. från klippan) utföre. Björnståhl Resa 5: 105 (1783). Tholander Ordl. (c. 1870).
2) till 3: fasa, skräck. Dahlstierna (SVS) 56 (1697). Hisnad, jemmer, ångst och fasa / I de vreda toner rasa. Bellman 6: 305 (1786). Wallin Vitt. 2: 76 (c. 1830). —
HISNELIG, adj. (†) till 1 o. 3: sådan att man kan hisna vid tanken därpå. Dalin (1852; angivet ss. föga br., skämts.). —
HISNESAM, adj. (bygdemålsfärgat, mindre br.) Östergren (1927; angivet ss. sälls. o. bl. ”landsdelsord”).
1) till 1: som kan komma ngn att hisna, hisnande. Beundrande ungmör .. blickade åt höjden (dvs. upp mot klockstapeln) med hissnesam förtjusning .. efter sina klocktrampande ”pajkar”. Hedenstierna Komm. 7 (1891). GHT 1897, nr 282 A, s. 4. Hisnesamt djupa brunnar. Suneson GGrund 121 (1926).
2) till 3: som man kan fasa för, förskräcklig, farlig. Kullberg Tasso 1: 74 (1860). Mången ansåg det för ett hissnesamt företag. GHT 1896, nr 2, s. 3.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content