LELL läl4 l. lel4, adv. o. konj.; förr äv. LILL, adv.
Ordformer
(leel 1572—1686. lel 1630—1720. lell c. 1600 osv. lil 1669. lill 1670—1697. läll 1639—1858)
Etymologi
[dialektal form (t. ex. i Västergötl., Närke, Södermanl., delar av Uppl., Västmanl., Hälsingl.) av LIKVÄL. — Jfr E-LELL]
I. (i fråga om brukligheten se anm. nedan) adv.: likväl, dock; ändå; jfr LIKVÄL. Wår skuld .. / Endoch hon är så ganska swår, / Och öffuergår, / Leel skyler han henne. Ps. 1572, 44 a; jfr Ps. 1695, 87: 4. H Nilss han kommer lell intet förr / För ähn blåsen stode för brude dörr. Visb. 2: 329 (c. 1600). Så förbjudes lell härmedh, at sådant (dvs. försäljningen av raffinerat socker) icke ske må widh minut och ringare, än Fembtijo Skåhlpundh. Stiernman Com. 3: 400 (1666). Är icke Menskian född til lifs? lell skiärer Döden / Ibland desz lifstråd af då den knapt början nådt. Runius (SVS) 2: 255 (c. 1700). Du gjorde dig stort följe på hitvägen, men nu tör du lell få gå ensam hem! Oliv Röst. 20 (1929). — särsk. med avbleknad bet. i efterställd, svagtonig ställning, för att starkare markera det föregående ordet. Jo sågstu, Pälle fick gå in han läll. Columbus MålRoo 9 (c. 1678). Til det fjerde, citerar Rätten hwar person för sig particulariter, och det lell på en General åklagan. HC11H 8: 125 (1681).
Anm. Ordet användes numera bl. ngn gg vid återgivandet av dialektfärgat talspr. Förr användes det äv. i utpräglat skriftspråk.
II. (†) underordnande konj.: ehuru(väl), fastän. HC11H 2: 59 (1678). Tiden lärer utwisa huru det af mig ment är, lell det nu af alla ej wil ärkännas, utan man ställer mig efter och söker at komma mig i misz-credit hos Ed. K. Maj:t. Därs. 3: 98 (1692).
SAOB
