SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OCKRARE ok3rare2, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(ockr- 1541 osv. okr- 1766. vkr- 1536. åckr- 1633c. 1750. åkr- 1686)
Etymologi
[jfr d. ågrer, t. wucherer, ä. eng. o(c)kerer; avledn. av OCKRA, v.]
1) till OCKRA, v. 1: person som tar ränta vid utlåning av pängar; numera bl. i bibeln (se ex. fr. 2Mos. 22: 25 nedan); jfr 2. SalOrdspr. 29: 13 (öv. 1536). När tu länar mino folcke peninga thet fattigt är när tigh, skalt tu icke haffua tigh så medh honom som en ockrare 2Mos. 22: 25 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). Then som vthom hufwud summan ockrar .. han är .. en ockrare, och Skindare. Schroderus Comenius 864 (1639).
2) till OCKRA, v. 2: person som bedriver ocker; jfr PROCENTARE; i ä. ex. ofta svårt att skilja från 1; jfr anm. till OCKER, sbst.1 2. Conrad Glasemestare en ockrare tagher 1/2 öre aff daleren om wekan. Rudbeckius Dagb. 196 (1623). För en samvetzlös ockrare är all vinst söt. Kolmodin QvSp. 1: 542 (1732). När ockraren dör, gläda sig fyra: arfvingarna åt pengarna, klockaren åt liket, den fattige åt godt köp på bröd, och fan åt själen. SvOrdspråksb. 69 (1865). Han kunde föreställa sig att hon besökte en ockrare för att få pengar till kläder. Wägner Silv. 121 (1924). jfr HYRES-, LIVSMEDELS-, SPANNMÅLS-OCKRARE. särsk. (†) till OCKRA, v. 2 d, om person som gör sig oskälig vinst vid växeltransaktion o. d. Stiernman Com. 2: 14 (1633). Schmedeman Just. 984 (1686). PH 5: 2939 (1750).
3) (numera bl. tillf.) till OCKRA, v. 3, bildl.; särsk. till OCKRA, v. 3 b, om person som otillbörligt utnyttjar ngt för att skaffa sig en fördel (äv. i uttr. ockrare med l. på ngt). (Judas) war diefwulens ockrare, fast han war Christi räntomästare. Spegel Pass. 38 (c. 1680). Byron är ockrare med passionen. 2SAH 12: 502 (1827). (Herr Nathansen) var känd som en ockrare på konstnärers fattigdom. Lundegård Prom. 1: 150 (1893).
Ssgr (till 2): OCKRAR- l. OCKRARE-BANK; pl. -er. bank som bedriver ocker. Siwertz Sel. 1: 198 (1920).
-HAND. särsk. i uttr. (råka, vara o. d.) i ockrar(e)händer, i händerna på ockrare. 2NF 9: 995 (1908).
-KNEP. Rademine Knigge 3: 117 (1804).
-KONTOR. (tillf.) en ockrares (affärs)-kontor. Strindberg SvÖ 3: 152 (1890).
-PRIS, n. ockerpris. SvD(A) 1917, nr 245, s. 10.
-RÄNTA, r. l. f. ockerränta. Janson Abr. 333 (1901). Almquist VärldH 5: 277 (1933).
Avledn.: OCKRARINNA, f. [jfr t. wucherin] (†) till 2, 3: kvinnlig ockrare; anträffat bl. i bildl. anv., i uttr. ockrarinna på ngt, om kvinna som ockrar på ngt (jfr ockra, v. 3 b β). Ockrarinnor på lasten. AB 1854, nr 236, s. 3.
OCKRERSKA, f.
1) till 2: kvinnlig ockrare. Lind (1749; under wucherin). DN(A) 1948, nr 299, s. 5.
2) (tillf.) till 3, bildl.; i uttr. ockrerska på ngt, om kvinna som ockrar på ngt (jfr ockra, v. 3 b β). SD(L) 1895, nr 291, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content