AFSTAKA a3v~sta2ka, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
— jfr STAKA AF.
I. (föga br.) medelst stake o. d. skjuta (en farkost) från land l. grund l. åstad i vattnet. Båten är afstakad.
II. eg.: med stakar afgränsa l. utmärka.
1) (föga br.) afgränsa, eg. med (stakar l.) råmärken. Jag kan ej annat än förundra mig öfver dem, som afstakat och afdelat Libyen och Asien och Europa. Carlstedt Herodot 2: 38 (1833). Hvar och en jordegare hade fått sin lott afstakad. Schröder Timmermärk. 91 (1893).
2) (†) utstaka; i bild. (Söka) att afstaka för K. M:t wägen till frijdh. RARP 7: 156 (1660). — oeg. o. bildl. Tå hafwer Österrijke ingalunda fijrat (dvs. varit overksamt), uthan strax alle fredzförslagh afstaakat. RARP 7: 152 (1660).
