publicerad: 1898
AFTVINGA a3v~tviŋ2a (a`ftvinga Weste), v. -ar, -tvang, -tvungo, -tvungit, -tvungen, l. -ade, -at, -ad (se för öfr. TVINGA). vbalsbst. -ANDE; -ARE (Lex. Linc. (1640. under extortor)).
Etymologi
[jfr d. aftvinge, holl. afdwingen, t. abzwingen]
1) (numera mindre br.) tvinga (en sak) från (ngn); gm tvång förmå (ngn) att lämna ifrån sig l. afstå (ngt, som man eger l. är i besittning af); gm tvång beröfva (ngn ngt); tilltvinga sig (ngt) af (ngn). The peninghar the honum .. aff twingadhe. G. I:s reg. 3: 9 (1526). Girs G. I:s hist. 44 (1630). Det lilla förråd de hit in til hade förvarat undan hans behof. skulle dem nu aftvingas. Celsius G. I:s hist. 172 (1746, 1792). Engelska hofvet hade beslutat att aftvinga Sverige .. Bremen och Verden för Hannovers räkning. Malmström Hist. 1: 124 (1855). — jfr: (†) Wij hafwe aftwungit .. från wår fiende Ryssen så många härlige land. Gustaf II Adolf 179 (1617). — (fullt br.) närmande sig 2; med dubbelt sakobj. Den Nordiske arbetaren .. eftersinnar, huru han skall aftvinga sina steniga tegar en knapp äring. Beskow Vandr. 2: 282 (1834). Aftvinga jorden dess rikedomar. Bergstedt Arbetet 23 (1872). Anholm Gog 429 (1895).
2) framtvinga (ngt) ur (ngn), gm tvång förmå (ngn) till (ngn handling) l. till att göra (ngt). Aftvinga ngn en bekännelse, en ed. Denne .. oss således aftvungne reservation. 2 RARP I. 1: 80 (1719). Låt oss icke alltid vänta, tills den usle med rop och tårar aftvingar oss en välgerning. Lehnberg Pred. 3: 236 (c. 1800). Man .. åsyftade .. att .. aftvinga henne (dvs. danska regeringen) en fredsförklaring. Odhner G. III:s hist. 1: 191 (1885). Honom aftvingades nu den ena afsägelsen efter den andra. De Geer Minnen 2: 252 (1892). — särsk.
a) med saksubj.; närmande sig 3. Den suck, som lifvets återstående öden någon gång skola aftvinga ett alltför känsligt sinne. Lehnberg i 1 SAH 3: 100 (1790, 1802). De löften, dem er ambition / aftvingar Er. A. G. Silfverstolpe Skald. 135 (1810, 1814). Denna oförmodade vändning .. aftvang honom ett rop af förundran. Runeberg 4: 184 (1833). jfr: Skärande och brännande är hos Läkaren en extremitet (dvs. ytterlig utväg), som .. sielfwa nödwendigheten af honom (stundom), liksom mot thesz wilja, aftwingar. Sahlstedt Hofart. 130 (1720).
b) (numera föga br. utom i p. pf. aftvungen, i sht då denna form står attributivt o. i förening med gen. l. poss. pron.) utan personobj.: framtvinga. Lagsens gerningar .. äro afftwingadha gerningar. Förspr. t. GT a 4 a (Bib. 1541). Eder äro af trearta beskaffenhet: Lofliga ..: Olofliga ..: Aftvungna, då våld och öfverlägsen magt dem, under uplyft svärd, aftruga. Tessin Bref 2: 266 (1755). Aftvinga hans samtycke. Palmblad Nov. 3: 120 (1841). Detta mitt aftvungna sjelfförsvar. Geijer I. 6: 535 (1846). Flertalets halft aftvungna bifall. C. T. Odhner i Hist. bibl. 2: 359 (1876). — närmande sig 1. Then scrifftliga laghen .. är .. en vthwertes åfftwingat ting. O. Petri 1 Post. 83 a (1528). En .. aftvungen växel. Nordberg 2: 547 (1740). Fruktans aftvungna offer. Ödmann Pred.-utk. 163 (1808, 1812).
3) med nödvändighet l. ovillkorligen framkalla l. uppväcka hos (ngn en känsla o. d.). Ågren 144 (1757). Strauss ref ned .. med ett mästerskap, som aftvang äfven de derigenom husville beundran. Claëson 2: 10 (1857). Jag egde intet, som kunde .. aftvinga henne aktning. Rydberg Ath. 310 (1859, 1866). jfr: (E. XIV) aftvingar oss medlidande. Ödmann Åm. i VetA 1796, s. 32. — (mindre br.) utan personobj.: En hemlig och aftvungen känsla af sin egen oförmögenhet. Rosenstein 3: 77 (1787). En dugtighet, som aftvingar verklig aktning. Wieselgren Gm hvirfl. 2: 93 (1891).
Spoiler title
Spoiler content