publicerad: 2009
TVINGA tviŋ3a2, v. -ade, äv. tvang tvaŋ4, tvungit tvuŋ3it2, tvungen tvuŋ3en2 (pr. sg. -ar Gal. 2: 14 (NT 1526) osv.; -er G1R 1: 110 (1523), UUKonsP 14: 151 (1680). — ipf. -ade Mat. 27: 32 (NT 1526) osv.; -de UpplDomb. 2: 100 (1579), Aurivillius Gr. 141 (1684); tvang AOxenstierna 7: 611 (1632: tvangs, pass.) osv.; twång Widekindi G2A 331 (i handl fr. 1616), Dryselius Monarchsp. 266 (1691); twångde OPetri 2: 241 (1528). — sup. -at Svart G1 56 (1561: vndertwingat) osv.; -it Hembygden(Hfors) 1913, s. 76 (1625); tvungit PJGothus Savonarola SyndSp. D 8 b (1593) osv. — p. pf. -ad OPetri 1: 165 (1527) osv.; -it TbLödöse 197 (1590); -ne RA I. 3: 177 (1593); tvungen Widekindi KrijgH 327 (i handl. fr. 1611) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Linc. O 4 c (1640), Lind 1: 1918 (1749)); -ARE (se avledn.), -ERSKA (†, Linc. Cccc 5 b (1640)).
Ordformer
(förr äv. skrivet th-, tu-, tw-, -nn-, -gh-; -a 1523 osv. -ia 1589–1590)
Etymologi
[fsv. þvinga; jfr fd. thwingæ (d. tvinge), fvn. þvinga (isl. þvinga, nor. nn. tvinge), fht. dwingan (t. zwingen); sannol. av mlt. dwingen, av fsax. thwingan, av ovisst ursprung. — Jfr SVINGEL, sbst.4, TUNG, TVING, TVINGARE, sbst.2, TVINGRÖK, TVUNGEN, TVÅNG, TVÄNG, sbst.1, 2]
1) († utom i a, b samt i vissa särsk. förb.) utsätta (ngn l. ngt (särsk. kroppsdel)) för tryck, trycka l. pressa l. klämma (ngn l. ngt) l. trycka osv. på l. ihop (ngt). Tu (som väntar barn) skal ey .. dantza hårdt och springa: / Titt Lijff ock skal tu ey, medh hårda Klädher twinga. Palmchron SundhSp. 348 (1642). Olof Pärsson .. skulle taga sig en hälla till grafhella af sielfa kumlet och när han kom hällan at rorass blef han alldeles förloradh och tvingadhess till dodz. RannsaknAntikv. I. 1: 219 (1684). Åh! nej .. (stövlarna) kändes ej det aldraminsta tvinga / Den liktorn han drogs med uppå sin vänstra tå. Lenngren (SVS) 2: 168 (1796). Fahlcrantz Schiller Fiesko 90 (1821). — jfr PÅ-, SAMMAN-, TILL-TVINGA. — särsk.
a) (fullt br.) trycka l. pressa (ngt ngnstädes); i sht i fråga om att trycka l. pressa ngt i l. ur ngt; äv. utan närmare tanke på tryckande l. pressande: med tvång föra l. leda (ngt ngnstädes). The twingadhe hans fötter j fiätrar, / hans kropp moste j jern liggia. Psalt. 105: 18 (Bib. 1541). Man måste .. när Seglen blij lösa giee ett skått på Fockeboglijnan, på det att Förmerszseglet .. twingar Skeppet öfwer Staag. Rosenfeldt Tourville 85 (1698). (För) dem som med fördubblade slag tvinga de strida kornen ur axets hylsor. Lantingshausen Young 2: 193 (1790). Fel: .. att .. knäet ej nog tvingas utåt. Ling Regl. 34 (1836). En säck tvingades över hennes huvud och ett rep drogs om halsen, varefter rånarna ryckte till sig hennes handväska. SvD(A) 14 ⁄ 10 1934, s. 12.
b) [numera bl. med anslutning till 4] (numera föga br.) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv., särsk.: i sht mot dess natur (om)forma l. anpassa (ngt) (till l. efter ngt); särsk. (o. i sht) med avs. på ord l. språkform o. d.; äv.: förvränga l. förvanska (ord osv.); skruva (se d. o. b α); krysta (se d. o. 2 b). Hansson Norman 27 (c. 1550). Är felet i vår konst, som stundom sig förhäfver / Och med et tvingadt språk Naturens stämma qväfver. GFGyllenborg Skald. 23 (1798). (Talaren bör) icke twinga den naturliga stilen till en Biblisk kärnfullhet. Ödmann AnvPred. 76 (1807). Dessa mörka salar, der Vettenskapen tvingas i stela och döda former. 2SAH 10: 10 (1821). Enhwar inser .. huru orden måste skrufwas och twingas, innan det skall kunna lyckas att rödja det öfwernaturliga (i de evangeliska berättelserna) ur wägen. SKN 1845, s. 118. Kostnaden (kunde) omöjligt tvingas inom anslagssumman. 3SAH 13: 196 (1898).
2) (†) om person, i fråga om att pressa l. ansätta (se d. o. II 5) l. förtrycka l. besvära ngn; äv. i uttr. tvinga ngns samvete, utöva samvetstvång (se d. o. 1) l. trostvång mot ngn; jfr BETVINGA 1. (De) hade .. Skåne inne, och twingades thet landet ganska hårdeliga aff the Holster. OPetri Kr. 124 (c. 1540). Tå wij worom barn, woro wij twingadhe vnder uthwertes stadhgar. Gal. 4: 3 (Bib. 1541). Att .. (G. II A.) så wijdt twingett fienden, att dett till en Sex Åhrig Stillestånd honom belefwadt hafuer. RARP 1: 127 (1630). Huru twingar icke then weldige hos osz then ringa och fattiga? Swedberg Dödst. 227 (1711). Ridd(erskapet) o Ad(eln) .. befruchta .. att en del deras gamle creditorer torde .. (av mynttecknens avskaffande) taga sig tillfälle att så högt tvinga sine debitorer, att de dem utur sin ägendom .. sättia. 2RA 1: 45 (1719). Då Konungen ”skyddar hvar och en vid en fri utöfning af sin .. Religion”, så tvingar han ingens samvete. Schrevelius CivR 3: XLI (1858). — jfr SAMVETS-TVINGANDE. — särsk.
a) om besvärliga l. svåra förhållanden, i sht fattigdom l. sjukdom: trycka l. tynga l. plåga (ngn l. ngns kropp l. ett land o. d.). Then dyre tijdhen twingadhe landet. 1Mos. 43: 1 (Bib. 1541). Elliest infaller och nu kiöldh och oweder som icke ringa twingar follket. BrinkmArch. 2: 119 (1656). At jag blef ansatt af en ganska swår guhlsot. Som mig när hade twingat til dödz: achtande siukdomen inga läkedomar. Swedberg Lefw. 533 (1729). Dyr tid, svält tvingar fattiga allmogen nu för tiden. Vasenius Top. 1: 187 (1810).
b) (†) hämma l. hindra l. undertrycka l. skada (ngt); särsk. med avs. dels på natur l. växt(lighet) o. d., dels på handel. Ifrån thet sniön gick af och intill Jacobi, kom slätt ingen rotwäto, utan nattafrost och om dagen torcka, utaf hwilket bådhe sädhen oc gräset är ganska ringa och twingat blifwit. Ahlquist Öl. 1: 357 (cit. fr. 1605). (Tjänaren) ser sig först om efter något bondehemman, som tvingas af folkbrist, att der kunna blifva måg. Chydenius 27 (1765). Handelen är fri, och tvingas ej genom afgifter. Björnståhl Resa 4: 203 (1782). Hjelpgallring .. anställes .. der skogen befinnes så tät, att träden deraf i wäxten tvingas. SFS 1838, nr 12, s. 5. Nu ingenting bäcken tvingar, / Hans skratt vidt i dalen klingar. Gellerstedt 1Dikt. 8 (1871).
3) (†) besegra l. övervinna (ngn l. ngt); få l. ha makt l. herravälde över l. behärska (jfr 4); kuva; betvinga (se d. o. 2); särsk.: besegra (ngn) i strid; äv. i mer l. mindre bildl. anv. En Förste skal twinga honom (dvs. den anfallande), så at han moste wenda igen medh skam. Dan. 11: 18 (Bib. 1541). Döden kunde ingen twinga. Arvidi 25 (1651). Säg tig aldrig ha trodt thet kiärleek skull’ kunna twinga / Tig, och at ingen Dam tit hierta förr haffwer wunnit. CupVen. C 4 b (1669). Gullet plär flickorna tvinga, / Fattiga gossar få springa. Envallsson SvenMaja 2 (1789). För at i en hast sjukdomens utbrott tvinga, / Den unge Esculap å nyo pulsen rör. Bellman (BellmS) 19: 205 (1793). (Vältaligheten) tvingar, skakar, hänförer, genom kraft och rikedom i uttryck. 2SAH 11: 300 (1825). Jättarne angrepo gudarne, och blott Tors kraft kunde tvinga dem. LbFolksk. 340 (1892). — jfr FÖR-TVINGA. — särsk.
a) i fråga om att tygla l. kuva l. tukta sin kropp; äv. (med anslutning till 2): späka, i sht refl.: späka sig. At wij måghom späckia wår kropp .. och twinga hans lemmar, ath the bliffua andanom hörughe, och icke lustanom. FörsprRom. 4 b (NT 1526). Spegel Pass. 70 (c. 1680; refl.). Then skiörhets lufte wil intaga, han .. twinge then syndiga kroppen med fasto. Swedberg Cat. 743 (1709). Hon hade i fängslet af en guldwirkad gördel twingat sin wäxt til en beundranswärd finhet. EP 1794, nr 29, s. 3.
b) med avs. på känslor l. böjelser o. dyl. l. ansiktsuttryck o. d.: undertrycka l. tygla l. behärska l. lägga band på. Tilbaka hålla och twinga sina begärelser. Linc. O 6 b (1640). Han tvingar sitt högmod och kallar Wallensteins hjelp. Gustaf III 1: 45 (1786). Hannibal, som aldrig kunnat tvinga / Sitt hat till Rom, som fyllde upp hans håg. Lovén Cam. 113 (1839). Adlersparre satte sin gångare i paradgalopp och tvang sina tunga drag till ett kungaleende. Lindqvist Dagsl. 2: 158 (1900).
4) med fysisk styrka l. maktmedel l. hot o. d. förmå (ngn (till ngt l. att göra ngt)); äv. med rumsadverbial: på sådant sätt förmå (ngn) att bege sig (till l. från en plats o. d.); äv. i fråga om att på sådant sätt bringa l. driva ngn in i en viss situation l. visst förhållande o. d.; i sht förr särsk. dels i uttr. tvinga ngn efter sin vilja, dels (äv. med anslutning till 3) i uttr. tvinga folk l. land under ngn l. under ngns välde o. d. (jfr den särsk. förb. TVINGA UNDER SIG). Fienden tvingades till reträtt. Hon tvingades välja mellan två onda ting. Han hade alltid tvingats anpassa sig efter andra människor. Ingen tvingar dig att läsa den där tråkiga boken. Man kan leda en häst till vattnet, men inte tvinga honom att dricka. Vore vi ey trengde vele vi nödigt antiige eder eller nogen annen twinga. G1R 1: 111 (1523). The Danskas macht (var) så stor blifwen i England, at alt landsfolket war twingat under theras wälde. Peringskiöld Hkr. 1: 398 (1697). Fordom var i upfostran en allmänt vedertagen grundsats, at tvinga gossen til boken från första stund han lärt tala. Kellgren (SVS) 5: 8 (1785). Tvinga skall jag dig, mö, efter min vilja. Rydberg Gudas. 134 (1887). Ett fälttåg mot Österrike, hvilket .. slutligen borde tvinga alla kejserliga stridskrafter mot söder. Forssell G2A 99 (1894). Slutligen lyckades .. kejsarens skicklige fältherre .. tvinga de västgotiska skarorna till fred igen. Grimberg VärldH 5: 106 (1931). Jag höll hårt i tyglarna och tvingade honom vidare. Lindgren Mio 90 (1954). — jfr AV-, FRAM-, FRÅN-, NED-, PÅ-, SAMMAN-, TILL-TVINGA m. fl. o. O-TVINGAD. — särsk.
a) med refl. obj., i fråga om att övervinna sig själv l. göra våld på sig; särsk.: (trots olust l. motvilja l. med möda o. d.) förmå l. bekväma sig (se BEKVÄMA II 1) till ngt l. till att göra ngt; särsk. i (det äv. med huvudtryck på till uttalade) uttr. tvinga sig till ngt; i oeg. l. bildl. anv. äv. med sakligt subj. 1Tim. 6: 4 (NT 1526). The willa att iagh skall twinga migh till att gå hwilket skeer m[ed] en sådan möda och så krokot i rijggen att i dätt aldrigh troo kunna. Ekeblad BrClEkeblad 96 (1653). Ther effter smalar och twingar hon (dvs. floden) sigh at gå fram innan om trånga Strander. Sylvius Curtius 436 (1682). Säga jag ville dig ock, hur mycket du hemma i huset / måste fördraga; men bär det som man, om du ock skall dig tvinga. Lagerlöf HomOd. 161 (1908). Han försökte tvinga sig till ett yttre lugn. Wägner Silv. 122 (1924).
b) oeg., med avs. på ngt sakligt; förr särsk. övergående i bet.: framtvinga (ngt). Ingen Lags gerning gåår fram medh kärleek och godwilia, vthan thet moste alt wara nödgat och twingat. FörsprBib. a 4 a (1541). När satte terminen är förfluten, då stånde ingen fritt .. at twinga sine penningar der in (dvs. i tjärkompaniet). Stiernman Com. 2: 529 (1648). At tvinga wärket (dvs. reformationen) fann han icke rådeligt: han måste lämpa sig efter omständigheterne. Dalin Hist. III. 1: 197 (1761). Om någon ton af lyran du tvang, / Sångmö! en gång. Wallin (SVS) 2: 39 (1814). Jag tänker hvarken på att tvinga / eller att truga min hand på Inga. Andersson Plautus 24 (1901). En insprutning av adrenalin tvingar sympaticus till verksamhet. Thunberg Livsförrättn. 459 (1925).
c) i oeg. l. bildl. anv., i fråga om att ngn av händelse(r) l. omständighet(er) l. förhållande(n) nödgas l. drivs l. föranleds l. uppfordras o. d. till ngt l. att göra ngt l. till l. från en plats o. d. Thet vi nu göre twinger oss nöden til. G1R 1: 110 (1523). Andre Svenskar komma sällan til Holland, än sådane, som fattigdom och motgång tvungit at öfvergifva Fäderneslandet. Brelin Resa 132 (1758). Ett förhinder hade tvungit mig att före sistlidne postdag sitta uppe och arbeta större delen af natten. Geijer Brev 207 (1815). Verkligheten tvang honom åter in i sitt våld. Geijerstam KBrandt 27 (1904). Solen lyser blott undantagsvis, vi äro tvingade till overksamhet och ha dödande tråkigt. Dahlin SvartL 219 (1934).
d) i p. pr., i mer l. mindre bildl. anv.: som tvingar till l. är omöjlig att hålla stånd mot, oemotståndlig (se d. o. 2), ofrånkomlig, oundgänglig; nödvändig; äv. dels (i sht (i sht jur.) om lag l. regel o. d.): ovillkorlig, utan inskränkning, dels (i sht om skäl o. d.): viktig, tungt vägande, dels: betvingande (se BETVINGA 3); äv. om omständigheter l. behov o. d. (med anslutning till 2): trängande. Stiernhielm o. Columbus (SVS) 21 (1669). At Allmänna säkerheten warit en ibland de twingande orsaker, som föranlåtit Menniskorne at träda tilsammans uti en Borgerlig sammanlefnad. Berch Hush. 127 (1747). Tvingande omständigheter hafva varit uphof till denna stora ändring. 2Saml. 17: 6 (1750). Sjelfva röstens teinte är så egen, så vacker, så tvingande till att lyssna. Böttiger 6: 219 (1836). Det är inte nog med att (umgängessederna) börja att förlora sin tvingande makt .. utan (osv.). Nilsson FestdVard. 33 (1925). Lagens regler är tvingande till konsumentens förmån. Villkor som är sämre för konsumenten än lagens regler är ogiltiga. ICAKurir. 1990, nr 38, s. 30. — jfr HJÄRT-, HÖG-TVINGANDE m. fl.
Särsk. förb.: TVINGA AV10 4. till 4: avtvinga (ngn ngt). G1R 1: 111 (1523). (Hertigen) bortförde (biskopen) .. och twingade aff honom en Eedh, thet han icke wille wijka ifrån samma Ort. Schroderus Os. 2: 420 (1635). Mannen (mötte) två rånare, som med sparkar och slag tvingade av honom köpesumman. Sydsv. 14 ⁄ 8 2007, s. C4. —
TVINGA BORT10 4. till 4 (b): tvinga (ngn l. ngt) att förflytta sig bort l. att avlägsna sig; äv. (o. i sht) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv., i sht med obj. betecknande känslor l. tankar o. d. Wedh Siökanten der Sandjordh är twingar torckan bort säden. FinKyrkohSP 2: 140 (1688). Då han vill tvinga bort sin djupa smärta / Ej ur sin uppsyn blott, men ur sitt hjerta. Franzén Skald. 3: 201 (1829). Även under den tid som sjukdom tvingade bort honom från frontlinjen påverkade han bakom kulisserna koncernens utveckling. DN 5 ⁄ 4 1993, s. D7. Säkerhetsvakter intog hamnarna och tvingade bort de ordinarie hamnarbetarna. GbgP 28 ⁄ 1 2008, s. 45. —
TVINGA FRAM10 4.
1) till 1, 4 (a), refl., i förb. tvinga sig fram, pressa l. sträva fram l. (med möda) ta sig fram; äv. i mer l. mindre bildl. anv., äv. med sakligt subj. Konungar, som med swärdet i handen hafwa twungit sig fram til Thronen. Celsius G1 2: 180 (1753). Jag började .. tvinga mig fram, snöret gick en smula lättare, fisken gick stundom upp och slog några väldiga slag i vattenytan. Jahn DjurJägL 63 (1909). Rök vill gärna tvinga sig fram i uppkommande sprickor och rappningen vill lätt falla av. Sahlin SkånFärg. 54 (1928).
2) till 4: framtvinga (se d. o. 1). ÖoL (1852). Ofta såg Livingstone hela drifter av slavar, som tvingades fram med trägafflar kring halsen. Hedin Pol 2: 235 (1911). Efter det att Saddam tvingades fram ur sitt gömställe hade (osv.). DN 29 ⁄ 12 2003, s. A10.
3) till 4 (b): framtvinga (se d. o. 2). Eneman Resa 2: 146 (1712). Opålitligt är / Det lugn, som svärdet tvingar fram. Runeberg (SVS) 6: 180 (1863). I förhållande till skörden blev åkerbruksområdet (under stenåldern) mångdubbelt större än i senare tid, då ett intensivare jordbruk tvingats fram. SvFolkH I. 1: 30 (1914). —
TVINGA I10 4. särsk. till 4 (a): tvinga (ngn l. sig) att intaga (mat l. dryck). (Studenterna) begagnade .. (informatorns) frånvaro, för att tvinga i den unga Friherren det ena spetsglaset efter det andra. Blanche Våln. 590 (1847). (Vi) trugades att smaka på bullarna och tvinga i oss ljummet, finkelt brännvin. Cronholm Minnesbl. 144 (1908). —
TVINGA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. särsk. till 4: tvinga (ngn l. ngt) bort från (ngt); äv.: tvinga (ngt) från (ngn). Att alle the förseglinger, som adelen emott deris villie hafve most utgifve .. heller och them ifrån tagne och tvingne, motte (osv.). RA I. 3: 177 (1593). FBK-fansen tvingades från läktaren och kroppsvisiterades. Expressen 26 ⁄ 11 2006, s. 8. jfr fråntvinga. —
TVINGA IGENOM10 040, äv. GENOM40. till 1: trycka l. pressa (ngt l. sig) genom (ngt). (Sv.) Tvinga igenom, (fr.) chasser el. pousser à travers. Weste (1807). Röken tvingar sig igenom en remna på muren. Sundén (1891). Sune Haraldson sökte förgäfves tvinga sig igenom den skara, som stod närmast trappan. Ahrenberg StRätt 21 (1899). —
1) till 1, särsk. refl., i förb. tvinga ihop sig l. tvinga sig ihop, dels: trycka l. pressa ihop sig till mindre omfång, dels: tränga ihop sig. Hvilket been (hos fostret) är så hårdt och stadigt, at thet eij .. låter twinga och krysta sig ihop, at kunna passera bäckenet. Hoorn Jordg. 2: 173 (1723). När det närmade sig kväll tvingade de ihop sig i det smala köket, där sängarna upptog all golvplats. Lo-Johansson Förf. 21 (1957).
2) till 4 (b): tvinga samman (se tvinga samman 2). LejonkDr. 139 (1688). Att det .. fordras hundratals atmosfärers tryck .. för att tvinga ihop kvävet med väte till ammoniak. Bolin KemVerkst. 140 (1942). —
TVINGA IN10 4.
1) till 1 a: med kraft trycka l. pressa (ngt l. sig) in (ngnstädes); äv. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv.; jfr tvinga 1 b. Een tång achter med et tog uti at twinga plankan in. Rålamb 10: 44 (1691). Valsning, vindning och pressning, som har till ändamål att hos glesa tyg tvinga in stärkelsen i trådarna. NF 1: 923 (1876). Det gamla ordet om att fakta inte alltid låta sig tvingas in under våra åsikters hönsnät. Utas ViStäpp. 8 (1938).
2) till 4 (a–c): tvinga (ngn l. sig l. ngt) att bege sig (ngnstädes); äv. i mer l. mindre bildl. anv. Rånarna tvingade in bankpersonalen i kassavalvet. Linné Skr. 5: 177 (1732). Det bästa hjertelag, / Det klaraste förstånd, som ödet tvungit / In i en tung gestalt med grofva drag. Snoilsky 4: 74 (1887). Han stoppade en 19-årig man .. slet upp dörren och tvingade sig in i bilen. GT 3 ⁄ 12 2003, s. 10. jfr intvinga. —
TVINGA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. till 1 (a), 4 (b): trycka l. pressa (ngn l. ngt) ned (ngnstädes) l. tvinga (ngn l. ngt) att förflytta sig l. komma ned (ngnstädes); äv. med underförstått obj.; äv. mer l. mindre bildl. Lÿckan .. / är ogunstig worden, / mig aff sit hiul slår hoon omkull / och twingar nidh till jorden. Wivallius Dikt. 64 (1631). Är thet rätta Barn-Werkar .. så kienner hon them .. under Naflan, hwilka skiuta och twinga neder åth Qwinno-Lemmen. Hoorn Jordg. 1: 99 (1697). Vid deras fötter höll han inne så häftigt, att hästen tvingades ned på bakhasorna. Janson Lögn. 149 (1912). (Sjuksköterskan hade) lindat in hela min kropp i vattendränkta lakan för att rent mekaniskt tvinga ned febern. Hedin Jerus. 76 (1917). (Hon) smällde igen luckan och tvingade Goldman ner på kudden igen. Siwertz Varuh. 50 (1926). jfr nedtvinga. —
TVINGA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ. särsk. till 4.
a) till 4 (b), i uttr. tvinga på ngn ngt, påtvinga ngn ngt (se på-tvinga 2 a); äv. dels med direkt obj. betecknande person (jfr på-tvinga 2 b), dels med sakligt subj. Präster tvingas på församblingar. Hall KultInt. 106 (i handl. fr. 1642). Beklagligtvis kommer ni knappast att läsa Pepys, ifall inte en lagom svår sjukdom tvingar på er en följd av tysta, tomma dagar. Selander Pegas. 7 (1934, 1950). Han greps .. (i butiken) med en specialsydd stöldrock, som tjuvligan tvingat på honom. KvällsP 27 ⁄ 3 2006, s. 14.
b) i uttr. tvinga sig på ngn, dels om person: påtvinga ngn sitt sällskap l. vara efterhängsen l. påträngande mot ngn, dels om ngt sakligt: oroa l. uppta ngn; tränga sig på. H(err) Jon will twinga sig på försambl(inge)n och med sine saker boflytta till Prästegården. VDAkt. 1702, nr 49. Jag woro dåraktig, om jag wille twinga mig på den, som jag icke är til behag. Dalin Arg. 1: 89 (1733, 1754). Det finns en massa frågor som matematiken och naturvetenskapen alls inte ger något svar på, men som tvingar sig på en. Marc-Wogau FilDiskuss. 6 (1955). —
TVINGA SAMMAN10 32 l. 40, förr äv. TILLSAMMAN(S).
1) till 1 (a): trycka l. pressa samman (olika föremål l. företeelser l. delar av ngt). Stiernornas kroppar äro icke heller, tror man, så stele och hårde, at the ju kunna twingas tillsammans och warda mindre. Swedberg SabbRo 66 (1705, 1710). Halsband, som hölt eller twang kläderne tilsamman. 1Saml. 4: 421 (1774).
2) till 4: tvinga (olika personer l. föremål l. företeelser o. d.) att komma samman l. förena sig; jfr tvinga ihop 2. At föräldrar eller förmyndare icke medh lockande eller trugande twinga them tilsammen, som intet kunna Christeligen samman leffua. Botvidi Brudpr. 41 (1620, 1634). Kriget tvingar samman nationens splittrade och .. söndrade andliga krafter. Steffen Krig 1: 34 (1914). —
TVINGA SIG TILL10 0 4. till 4, i uttr. tvinga sig till ngt (jfr tvinga, v. 4 a); äv. i uttr. tvinga sig till att få (lov att) göra ngt, tvinga ngn att ge sin tillåtelse att göra ngt; förr äv. tvinga sig ngt till, tvinga till sig ngt. Ingen skall heller hafwa wåld at twinge eller truge sig häster til af Gästgifweren. Schmedeman Just. 81 (1584). Illa, alt för illa, at igenom lopp och penningar twinga sig til Herrans enskylta tienst. Swedberg BetSwOlycko 28 (1710). (Han) tvang sig till att få fara ned till Paris. Geijerstam KBrandt 225 (1904). Tre gärningsmän utrustade med pistol och kniv tvingade sig till en okänd summa pengar. Expressen 22 ⁄ 5 1998, s. 15. —
TVINGA TILL SIG10 4 0. till 4, i uttr. tvinga till sig ngt, tvinga ngn att till sig överlämna l. uppge ngt l. gm att tvinga ngn tillskansa sig ngt; jfr till-tvinga 2 a. Then Gud nogot ärnar, honom gier han thet i sömnen. Tu täncker at twinga thet til tig genom flit och arbete .. Thet hielper icke. Scherping Cober 2: 348 (1737). Taxin hann inte åka långt innan passageraren tvingade till sig chaufförens pengar och bilnyckel. DN 25 ⁄ 2 2008, s. A14. —
TVINGA TILLBAKA10 040, äv. (vard.) TILLBAKS04. särsk. till 4 (b): tvinga (ngn l. ngt) tillbaka (till ett tidigare läge); äv. bildl. Orden hellre, helst och menniska hava .. under de båda sista årtiondena så pass allmänt skrivits med ä, att denna riktiga beteckning nu ej kan tvingas tillbaka. Tegnér SvRättstavn. 18 (1887). Människovågorna tvingades tillbaka av kulregnet från gevär och kulsprutor. Knöppel Barb. 208 (1916). —
TVINGA UNDER SIG. (†) till (3,) 4: tvinga (ngn) till underkastelse; göra sig till herre över (folk(grupp)) l. lägga under sig l. erövra (land(område) o. d.). Konung Valdemar i Danmark .. (lät) byggia Reffle, och twingade Estarne vunder sich. OPetri Kr. 69 (c. 1540). Efter (kröningen) ryckte Keisar Henrich uti Italien med en wäldig Krigshär, och twingade under sig hela Lambardien. Dryselius Monarchsp. 382 (1691). Lindfors (1824). —
TVINGA UPP10 4, förr äv. OPP.
1) till 1: trycka l. pressa (ngt) så att det rör sig uppåt l. kommer upp; äv. bildl. Grundell AnlArtill. 1: 3 (c. 1695). Om aftonen .. applicerads .. et .. Klistir, hvarvid man böd til, at, så långt någonsin möjeligt var, tvinga det up i lifvet. VeckoskrLäk. 3: 85 (1782). Driftledningen på Storfors, som tvingade upp produktionen. Koch Timmerd. 335 (1913).
2) till 4 (a): tvinga (ngn l. sig) att förflytta sig uppåt l. resa l. höja sig upp; äv. bildl. Lika som en Simmare twingar sig upp emot en Ström. Ehrenadler Tel. 919 (1723). Manskapets halfkväfda knot, då det tvingades upp på nytt, susade ohördt förbi hans öron. Janson Lögn. 37 (1912). —
TVINGA UR10 4, förr äv. UTUR. till 1 (a), 4: trycka l. pressa (ngt) ur (ngn l. ngt) l. tvinga (ngt) från (ngn); äv. i bildl. anv., särsk. betecknande att man tvingar ngn att yppa l. röja ngt. At Påland wardt twingat vtur the Österrijkeskes händer. Bureus Påw. B 1 b (1604). (Det) berättes om ett Diur, Hyæna .. at det med lek skall sökia låcka Hundar till sig .. till des det ser sitt ram at twinga Lif och Anda ur dem. Frese Sedel. 65 (1726). Det första, som (vid tjärbränning) twingas utur weden .. kallas Teerharts. SvSaml. 6: 341 (1766). Ingen, efter Kellgren, har tvungit ur Svenska lyran djupare och skönare toner, än några af dem, som Sjöberg låtit höra. Leopold 5: 530 (1822). Snart hade förhörsledarna tvingat ur Gerry en bekännelse där han också angav släktingar och vänner. DN 18 ⁄ 3 2005, s. B21. —
TVINGA UT10 4.
1) till 1 (a): trycka l. pressa ut (ngt). Twinga Safftet grant vth, genom itt reent Klädhe. Paulinus Gothus Pest. 75 b (1623). Genom att smörjan inkommer vid midten af lagret och beständigt tvingas ut mot båda ändar .. håller den smuts borta. TT 1902, V. s. 11.
2) till 4: tvinga (ngn l. sig l. ngt) att förflytta sig ut (ngnstädes l. från l. ur ngt); äv.: tvinga ngn att lämna ut (ngt åt sig), tvinga till sig (ngt); äv. bildl. The .. twinger vtt theres Borgeläge (dvs. sold) i köpmanne warur med Puckende och Trugende. UrkFinlÖ I. 3: 37 (1594). Mig tvingade du ut på timmerbröten på det här stället ehuru alla sade dig, att det skulle bli min död. Hülphers Ångermanl. 140 (1900). Människan tvingas ut ur sig själf, utöfver sig själf. Hon söker en objektiv makt att sluta sig till. Söderblom Herdabr. 61 (1914). —
Ssgr: (3, 4) TVING-BORG. [jfr t. zwingburg] (i sht i fackspr.) tvångsborg. Öfverallt uppväxte det fasta hus, tvingborgar för allmogen, som ej kunde värja sig. Hildebrand Statsförf. 84 (1896). Kungamaktens och adelns uppförande av tvingborgar, från vilka man räknar med att effektivt kunna behärska en .. mycket upprorisk befolkning. Fornv. 1971, s. 296. —
-RÖK, se d. o.
Avledn. (numera föga br.): TVINGARE, sbst.1, r. l. m. till 1 (a): tving. Björkman (1889). Begagna klädstrecksklämmare omkring ramen! De äro kanske bättre än Puttes tvingare. Strindberg Brev 8: 228 (1891). jfr lim-, skruv-tvingare.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content