SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AKROSTIKON akros3tikon2 l. 0400, n.; best. -et l. -stiket; pl. = l. -stika, äfv. (föga br.) -stiker; äfv. (föga br.) AKROSTIK ak1rostik4 (akråsti`ck Dalin (1850)), n.; best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[jfr t. akrostichon, fr. acrostiche, eng. acrostic, af gr. ἀκρόστιχον, af gr. ἄκρος, ytterst, o. στίχος, versrad]
dikt, i hvilken versradernas l. strofernas begynnelsebokstäfver (mera sällan slutbokstäfver) sammanlagda bilda ett l. flere ord l. en mening; namndikt. Akrosticon. Holmberg (1795, under acrostiche). Dalin (1850). NF (1875). I akrostikon läses ett namn, som väl är författarens: ”Ericus Laurentii Collinus Sudermannus”. Wrangel Frihetst. 312 (1895). — äfv.: ett slags gåta, där ordens begynnelse- o. slutbokstäfver spela en viss roll. Dubbla akrostikon. Hagdahl Det bästa 132 (1885).
Ssgr: AKROSTIKON-FORM0300~2. —
-STIL~2. Wrangel Frihetst. 302 (1895).
Spoiler title