SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALLRA al3ra2, äfv. 40, ofta uttaladt under en accentform med följ. ord o. sammanskrifvet med detta 10—, äfv. 30~, ngn gg 40—, äfv. ALDRA al3dra2, äfv. 40 osv. (a`lra, a`ldra Weste), adv. — jfr ALLER- o. ALL, adv. 2, samt ALLAHANDA, ALLHELGONA.
Ordformer
(al(l)ra G. I:s reg. 1: 302 (1524) osv.; alre RA 3: 89 (1593). aldra G. I:s reg. 1: 195 (1524) osv., Snoilsky 3: 97 (1883); al(l)dre G. I:s reg. 3: 210 (1526), Gustaf ii Adolf i Oxenst. brefv. 1: 28 (1614). allara Höga V. 5: 9 (Bib. 1541); allera Sv. folkv. 1: 145. — alla G. I:s reg. 1: 57 (1523), Svart G. I:s kr. 92 (1561); alle G. I:s reg. 1: 97 (1523), G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 32 (1621). Anm. d i aldra är ett förmedlingsljud, som i den ä. fsv. regelbundet inträdde mellan ll o. r o. som i den yngre fsv. liksom sedermera i nysv. kunde dels bibehållas, dels saknas. allera (samt allara, såvida icke tryckfel här föreligger) återgifver möjl. ett (tillfälligt) känslosamt utdraget uttal l. är kanske att tillskrifva inflytande från ALLER-. I formen alla (alle) ingår den för adj. sannolikt sekundära gen.-pl.-ändelsen -a (-e) för -ra)
Etymologi
[fsv. aldra, alra, allare, alla, gen. pl. af alder (se ALL, adj.), använd ss. förstärkningsord vid superlativer: aldra raskast, eth aldra grymasta liudh, thet alla dyrasta, allare först; jfr ä. d. aldræ l. alræ (først), d. aller(bedst), nor. allra l. aldra (best), isl. allra (bezt), fsachs. allaro (spahosto), holl. aller(best), fht. allero (iungisto), t. aller(best), ags. ealra suiðost, ä. eng. alder(best); jfr äfv. lat. omnium (gravissimus)]
eg.: af l. bland alla l. bland allt; förstärkningsord vid superlativer. Skandinaviens högsta bergstoppar nå i allmänhet föga öfver 2000 m.; den allra högsta, Galdhöpiggen, är 2560 m. Hennes allra finaste klädning. En af våra allra närmaste (vänner). Min allra (i sht i barnspråket ofta med mångfaldig upprepning af förstärkningsordet) bäste vän. Allra öfverst. Allra längst inne. Blef han ond? Nej, inte det allra minsta (bittersta, ringaste). Han är (en) den allra förträffligaste och redbaraste människa i världen. Den allra uslaste smörja. Den allra härligaste gröda. Den allra minsta lilla näsa. Jag skall komma (l. väntar honom) med (det) allra första, dvs. så fort sig göra låter, inom den allra närmaste tiden [jfr d. med det allerförste, holl. met den allereersten, t. mit dem allerersten]. The kyste hwar annan och greto til hopa, ju Dauid alramest. 1 Sam. 20: 41 (Bib. 1541). När the som .. allrasäkerst leffua. Förspr. t. Sal. (Därs.). O tu allaradeghelighasta ibland quinnor. Höga V. 5: 9 (Därs.). Medh alleförsta ypet (dvs. öppet) watn. Svart G. I:s kr. 55 (1561). Han sätte Rådet alla fremst. Därs. 122. När thet står som aldra bedröfweligast til, sii tå är Herren Gudh aldranemst (dvs. -närmast) medh hielpen. Rothovius 4 Pred. N 3 b (1645). Fridthjof, en den allrastörsta och starkasta mann. Björner Frith. 2 (1737). Det .. önskar jag, at hvar dag, som I lefven, måtte varda eder värre, doch den sidsta aldravärst. Dens. Lodbr. 13. Stranden (var) täckt .. med den aldrarenaste Mursand. Linné Sk. 138 (1751). Nie tiondedelar af vår tid åtgå i omsorg för de aldranödvändigaste physiska behof. Kellgren 2: 121 (1787). Han .. lämpar sina ideer och sin skrifart efter den aldralägsta classen af läsare. Höijer S. skr. 4: 307 (c. 1796). Under Upsalas aldra-Tyskaste period. C. A. Hagberg i SKN 1841, s. 30 a. Det är ju de allrafasligaste historier ni berättar! Bremer Dal. 311 (1845). Inom aldraäldsta Christna kyrkan. Agardh Bl. skr. 1: 272 (c. 1855). Den enfaldigaste bondmålning, som röjer ett första spår af själ, innebär bättre hopp om en skönhetsvår för folket än den allra samvetsgrannaste kopia efter den allra störste utländske mästare. Rydberg Rom. d. 133 (1882). Vid den allra första undervisningen. Vasenius Uttalsund. 50 (1893). — särsk.
a) (föga br.) i förening med bäst ss. konj. Aldrabäst vi (dvs. just då vi som mest) fägnade oss öfver en snar landstigning, mötte oss en tjutande buse i luften. J. Wallenberg 201 (1771).
b) i förening med heligaste. — särsk.
α) (i religiös stil) den Allraheligaste103020 l. —02, dvs. Gud. Dan. 9: 24 (Bib. 1541). Esaias såg den Aldraheligste. Ps. 9 (1819).
β) [jfr t. allerheiligst ss. öfv. af lat. sanctissimus] (†) ss. epitet till påfven: helig. Wor allehelgeste Fadher Påwen. Svart G. I:s kr. 126 (1561; anfördt ss. biskop Brasks ord); jfr Fryxell Ber. 3: 101 (1828) osv.
γ) [jfr t. das allerheiligste, lat. sanctissimum] (det) allraheligaste103020 l. —02, äfv. 30~2010 l. —01, ss. sbst.
α') det innersta, blott för vissa invigda tillgängliga rummet i ett tempel, i sht o. eg. om det innersta af judarnas tabernakel o. templet i Jerusalem. Tu skalt settia Nådhastolen på witnesbyrdzens Arck vthi thet aldra helghasta. 2 Mos. 26: 34 (Bib. 1541; öfv. 1893: i det allraheligaste). Man stadnade (då man rådfrågade oraklet i Delfi) utanför det Allraheligaste (ἄδυτον). Palmblad Fornk. 1: 402 (1844). Lagerström i NF (1875). (Templet i Abu-Simbel består af) en stor sal .., en mindre sal, en lång gång och ett allraheligaste med ett altare. Löwenhielm Manning o. Lovett, Far. 134 (1895). jfr: Baak then andra tempelduken war thet tabernakell som man kalladhe Aldrahelgest. Ebr. 9: 3 (NT 1526). — bildl. Frisinthet är ynglingasinnets allraheligaste, och den bör ej oskäras med att indragas i dagens split. C. A. Hagberg i SKN 1841, s. 4 a. När förderfvet har bemäktigat sig ett folks allraheligaste, dess innersta andeliga härligheter. Thomander Skr. 1: 208 (1842). — (hvard.) oeg. I arbetsrummet får ingen störa honom, det är hans allraheligaste.
β') i den katolska kyrkan: det invigda, till Kristi lekamen förvandlade brödet, hostian; äfv. om kärlet (monstransen), hvari hostian utställes. Lagerström i NF (1875).
c) i förening med helst, ofta hopskrifvet o. uttaladt under en accentform med detta: 401, äfv. 30~2. — särsk.: allra helst som, äfv. (mindre br.) allra helst, ss. konj.: i all synnerhet som. Han får allt lof att finna sig i den anordningen, allra helst (som) han själf var med om att besluta den. Berndtson (1880). SD (L) 1897, nr 132 B, s. 1.
d) [jfr t. der Allerhöchste] den Allrahögste1032 l. 32 32, äfv. 1040 l. 40 40, dvs. Gud. O herre thes aldra högstes eenfödde son Jesu Christe. Mess. 1531, s. B 1 b (Mess. 1541, s. A 3 a: Alrahögstas). Genom den Alldrahögstes beskydd. Lehnberg Pred. 1: 2 (c. 1800). jfr: Intet är högt eller lågt för den allra högste. Tegnér 4: 133 (1825). jfr äfv.: Iagh ropar til Gudh then Alrahögsta. Ps. 57: 3 (Bib. 1541).
e) [efter t. allerchristlichst ss. öfv. af mlat. christianissimus, i hög grad kristen; jfr fr. très chrétien] allrakristligaste103020 l. —02, l. 30~2010 l. —01, epitet, som särsk. (efter 1469) tillagts konungen af Frankrike. A. J. Gothus Thes. 2: 33 (1619). (Olof Skötkonung) fick .. af Påfvens Legat i Norden .. det Hedersnamnet Rex Christianissimus eller den Alrachristeligaste Konung. Dalin Hist. 1: 623 (1747). Hans Alrachristligaste Maj:t. PT 1758, nr 1, s. 2 (om konungen af Frankrike). Fryxell Ber. 10: 242 (1842). jfr: Hennes allrakristligaste majestät, den ortodoxa filosofien. Samtiden 1873, s. 140.
f) i förening med kärast.
α) allra mest älskad, allra dyrbarast. Mina allra käraste minnen har jag från studenttiden. Ungersven bad sin allera- / Sin allera käraste vän. Sv. folkv. 1: 145. — [jfr fsv. iak bidher thik aldra kärasta miin, t. (herz) allerliebste mein] (i sht i folkvisestil) substantiveradt i best. form, nästan bl. med slutartikel samt efterföljande poss. pron.: allrakäraste(n)10302 l. 30~200, sällan 32 302 l. 40 302, i sht m., allrakäresta(n), f., hjärtevän, älskare, älskarinna. Till Österland vill jag fara, / Der bor allrakärasten min. Sv. folkv. 1: 393. Hvem skall hafran binda? Det skall aldra-kärestan min. Sv. forns. 3: 255. Mulsa mea .. Min aldrakäresta. Lex. Linc. (1640). Aldrakärasten min, jag kan Eder aldrig förglömma. Dalin Vitt. 4: 416 (1747); jfr Bellman 6: 254 (1786). Hagberg Shaksp. 1: 401 (1847). jfr: En af (värdshusjungfrurna) .., som är aldrakäraste åt en adjutant .., berättade (det) för sin älskare. Crusenstolpe Mor. 6: 621 (1844). Anm. Från denna anv. framför den substantiverade superlativen käraste härrör det i ä. tid stundom förek. bruket att med allra förstärka det synonyma uttr. hjärtans kär. Det månde jag eder lofva, / Att vara min allrahjertans kär. Sv. folkv. 1: 195. Asteropherus 68 (1609). — jfr ALLER c α.
β) (†) högt älskad. The wife of my bosom, min alrakiäraste hustru. Serenius (1734, under bosom). — jfr ALLER c β.
γ) [jfr d. allerkærest, holl. allerliefst, t. ein allerliebstes kind] (mindre br.) best. form allrakäraste10302 l. 30~200, använd ss. ett oböjl. adj. i positiv: (öfvermåttan) älsklig, (oändligt) söt, (innerligt) täck l. rar. Ett par små alldrakäraste hål på kindbenen. J. Wallenberg 235 (1771). Atterbom FB 73 (1839). Dikten Vid Jungfernstieg, ett allrakäraste stycke, tjusande i sin oskyldiga näpenhet. C. A. Hagberg i SKN 1841, s. 102 b. — (numera föga br.) i best. form ss. adv.: älskligt, täckt, innerligt. Ack, aldrakäraste täck är prestafven! Bellman 4: 62 (1791). Åh, hon är för söt! Allrakäraste söt och vacker. Bremer Sysk. 1: 231 (1848). jfr: Djurlifvet och växtlifvet kyssas här — det ser allrakäraste ut! Dens. N. verld. 3: 112 (1854). — jfr ALLER c γ.
g) i förening med minst ss. adv. — särsk. i bet.: i all synnerhet icke, framför allt icke; i sista rummet; ofta med hopskrifning o. uttalet 401, äfv. 30~2. Alraminst vinna de vårt bifall, .. som utsprida förklenliga ryckten. GT 1788, nr 141, s. 3. Jag har ingen orättvisa att beklaga mig öfver .., allra minst vid detta tillfälle. Tegnér 5: 146 (1818). Intet folk ser sig gerna styrdt af en främling, allraminst af en främling med tvetydigt rykte. C. G. Malmström enl. Kindblad (1867).
h) [efter t. allergnädigst] (†) kansl. i förb. allranådig(a)ste, allernådigste. Stoormechtighe alranådigheste Drotning. Rudbeckius 4 Pred. A 2 a (1634). Vår utkorade allranådigste Drottning. A. B. Horn i 2 RARP I. 1: 111 (1719). jfr: (fullt br.) At Hans Kongl. Maj:t i de aldranådigaste ordasätt sig utlåtit. Ad. prot. 1786, s. 28. — jfr ALLER d.
i) allra ödmjukast32 032 l. —40, l. 10032 l. —40, äfv. 40 032 l. —40, äfv. 32 3~20 l. 40 3~20, i sht användt i vissa höflighetsformler. (Jag) tackar allra (öd-) mjukast. Jag ber allra ödmjukast om ursäkt. Columbus Ordesk. 2 (1678). Med en diup bugning säja: Aldraödmiukaste Tienare. Dalin Arg. 1: 191 (1754; 1 uppl. 1733: Allerödmiukaste). Underkastas Riksens Höglofl. Ständers visa bepröfvande aldraödmjukast följande oförgripeliga förslag. C. Ribben i Ad. prot. 1786, s. 148. Kexél 1: 197 (1789). Björkman (1889). — jfr ALLER f.
j) (hvard. vid adj., som betyda nätt, söt o. d.) med ett ord inskjutet mellan allra o. superl. Det inskjutna ordet, hvilket tjänar till att förläna uttrycket en viss prägel af smeksamhet, kan vara
α) som. Ett par de aldra som vackraste kastanjebruna hästar. GHT 1872, nr 59, s. 3. Näsan, .. krökt i den allrasom sirligaste båge. Lundegård Titania 19 (1892). — (mindre br. uttr.; jfr f γ) Se bara hvilka aldrasomnättaste qvickheter han ger ifrån sig! Hagberg Shaksp. 8: 147 (1849). Ett allra som käraste, oskyldigt, renligt gödsvin. Backman Lifv. på l. 1: 156 (1870). Ett litet allra som nättaste och prydligaste hem. Beckman Hos främl. 81 (1885). — jfr ALLSOM.
β) best. form af adj. liten. Den allra lilla minsta näsa. De allra små sötaste händer.
Anm. 1. Efter allra användes i ä. tid stundom adj. i best. form på -e ss. adv.; jfr f γ slutet. Skal hwar och en .. sigh hålla allenöchterste och med måtte j maat. B. Olavi 104 a (1578). Aldrarättaste föras sådana Ord vthi the Dactyliske .. Vers. Arvidi 32 (1651).
Anm. 2. Sannol. blott tillfällig är den föråldrade anv. af allra ss. förstärkande ett adj. i positiv [jfr mnt. de alder reyne]. Habor (har) achtat winna sigh then aldra sköna. Polit. vis. 27 (1638). — jfr f α anm. samt ALLER anm. 1.
Spoiler title