SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
ANSPRÅK an3~språ2k (a`nspråk Weste), n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(-språck Oxenst. brefv. 5: 30 (1613))
Etymologi
[af mnt. ansprake, t. ansprache, vbalsbst. till ansprechen (se ANSPRÅKA), eg. tilltal, i sht tilltal inför rätta; jfr d. ansprog, holl. aanspraak; jfr äfv. t. anspruch samt med hänsyn till bet.-utvecklingen TILLTAL o. fsv. tiltalan]
1) [jfr t. ansprache des königs an das volk] (†) tilltal, talande till ngn. Så gott förståndh war uprättadt, att the uthan fientligitt anspråk hwarandra förbij marcherade. RARP 6: 313 (1658). Almqvist (1842; anf. ss. i denna bet. föga br.). — jfr ANSPRÅKA 1.
2) på verklig l. förment rätt grundad(t) kraf l. fordran på att komma i besittning l. åtnjutande af ngt; ofta i nära beröring med 3. Rättmätiga, falska anspråk. Hvarpå grundar han sina anspråk på denna jordlott? Framställa l. väcka anspråk på något. Underkänna någons anspråk. The Swenskas Anspråk på Gottland, och Danskas förmente Rättigheet til Swerigis Crona, skulle stå begge Parterne frijt och förbehållit. Girs G. I 182 (c. 1630); jfr 3. Vid den tidens otaliga Räfstemål .. upsöktes ofta de mäst oordenteliga grunder til anspråk och efterräkningar. Schönberg Bref 3: 99 (1778). Kanhända var det hos oss aldrig svårare (än under den Kellgrenska kritikens tid) att förvärfva sig ett namn i Vitterheten, eller vådligare att röja ett vanmäktigt anspråk derpå. Leopold 5: 525 (1822). (En täflingsskrift) som .. inlämnades utan anspråk på pris. M. G. Schybergson hos Tengström Vittra skr. cix (1899). Fullt berättigade anspråk (näml. i fråga om gatläggning m. m.) har nu framkommit från tomtägarne. LD 1899, nr 269, s. 3.[jfr ANHÅLLAN (om)] (mindre br.) följdt af prep. om. Alla affärsmän vände sig nu till staten med anspråk om hjälp. De Geer Minnen 2: 225 (1892). — särsk.
a) [jfr t. einen anspruch auf eine sache machen] i uttr. göra anspråk (jfr 4 b, 5 b). To challenge .. giöra anspråk eller talan på något, vendicare. Serenius (1734). Han gör anspråk på päningarna, Contendit pecuniam esse suam. Schultze Ordb. 4808 (c. 1755). Hvar och en, som vill göra anspråk på Excellensen Engeströms bifall. Tegnér 5: 133 (1818). Hvem var väl jag, att göra anspråk på hennes hjärta och hand? De Geer Minnen 1: 98 (1847, 1892). [jfr göra sig räkning på] (†) göra sig anspråk på. Har han (dvs. prästen) förspillt all aktning för sig sjelf, så äger han ej göra sig anspråk på aktning för det ord han illa lärer. Ödmann Anv. t. skrift. 64 (1823). Strinnholm Hist. 3: 710 (1848).
b) [jfr t. einen vor gericht in anspruch nehmen wegen etwas, etwas in anspruch nehmen] (numera knappast br.) i uttr. taga i anspråk (jfr 4 c, 5 c), göra kraf på. Strinnholm Vas. 1: 130 (1819). Inom konungaslägten gjordes mellan äkta och oäkta söner ingen skilnad, så att de alla med lika rätt togo konungadömet i anspråk. Dens. Hist. 3: 94 (1848).
3) i sht jur. rättighet (som ngn eger l. anser sig ega) att komma i besittning l. åtnjutande af ngt; ofta i nära beröring med 2. Sigismund ville icke afstå från (l. uppgifva l. afsäga sig) sina anspråk på Sveriges tron; jfr 2. Czaren .. afstod alla anspråk på Liefland. Ekelund Fäd. II. 1: 132 (1830); jfr 2. Tyska konungavärdigheten gaf omedelbart anspråk på Italiens krona. Strinnholm Hist. 3: 734 (1848). Carl Peter Ulrik .. förenade i sin person anspråk, som ganska nära rörde alla tre de nordiska kronorna. Malmström Hist. 2: 328 (1863). Pantinnehafvare torde .. enligt den äldre svenske rätten hafva haft anspråk på att framför de öfrige rättsegarne i boet ur panten utfå sin fordran. Winroth Arfving. ansvar. 124 (1879). Människorna äro .. (enl. de franska socialisterna) alla ursprungligen lika berättigade och alla ega lika anspråk på naturen och hennes gåfvor. C. Rosenberg i Ekon. samh. 1: 227 (1891). jur. i uttr. anspråk mot (fordom äfv. till) någon. Directorernes Personer eller Egendom, skole wara obekymbrade och omolesterade, för thet som heele Compagniet vthi gemeen angåår: Men är någon som til them hafwer något Ansprååk, så skall han vthi thetta fallet wara förplichtat, at fordra them för ordinari Lagh och Rätt. Octroy f. Söder Comp. 1626, mom. XIV [jfr t. hat D. .. zu jemand einen anspruch, so hält man gericht (Luther)]. De, som hade civilrättsliga anspråk mot en person. Winroth Arfving. ansvar. 124 (1879). (†) [jfr RÄTTIGHET (till), ANHÅLLAN (om)] följdt af prep. till l. om o. ord som utmärker sak. Oxenst. brefv. 5: 30 (1613). Alt til vårt löje anspråk äger. Kellgren 2: 70 (1777). Ett barns anspråk om arf efter föräldrar. Snellman Staten 131 (1842). — jfr ARFS-, ERSÄTTNINGS-, LÄNSHERRERÄTTS-ANSPRÅK m. fl.
4) om förhållandet, att ngn förmenar sig ega en viss egenskap, ett visst företräde osv. samt fordrar, att denna åsikt delas af andra; pretention. Personer med anspråk på (att ega) allmän bildning. S. Ödmann Intr. i VetA 1784, s. 11. Man uppgifver alla anspråk på fullkomlighet. Höijer 1: 183 (1796). Män, hvilka hyste det anspråket att tillhöra antalet af de insigtsfullaste .. ibland sitt folk. Thomander Pred. 1: 56 (1849). Claëson Skr. 1: 301 (1859). — särsk.
a) (†) följdt af prep. till. Utan anspråk till vidsträckta kunskaper i rikshushållningen och finansärenderna. Rosenstein 2: 17 (1811).
b) [jfr t. einen anspruch an schönheit machen] i uttr. göra anspråk på (jfr 2 a, 5 b), pretendera. Denna förteckning gör icke anspråk på fullständighet l. på att vara fullständig. Kant fann en motsägelse deruti, att det sköna gjorde anspråk på att af alla anses vara skönt, oaktadt det icke kunde bevisas vara skönt. Ljunggren Est. 2: 38 (1860, 1883). Några .. betraktelser, hvilka hvarken göra anspråk på fullständighetens eller nyhetens förtjenst. Sundberg Farl. 1 (1873). Hvar och en, som vill göra anspråk på att ega något mått af allmän bildning. C. Kastman i Tidskr. f. folkund. 1885, s. 17. Vårt system .. gör anspråk på att vara naturligt. Lyttkens o. Wulff Ljudl. IV (1885).
c) (knappast br.) i uttr. taga i anspråk (jfr 2 b, 5 c) = b. Böttiger 1: 164 (1847, 1856). Sanningskärlekens och opartiskhetens förtjenst våga vi taga i anspråk. Svedelius Statsr. ansv. 1 (1856).
d) [jfr t. eine dame von vielen ansprüchen, fr. dans ses prétentions une femme est sans bornes (Boileau)] pregnant, utan angifvande af hvad anspråket l. fordran gäller: pretention; ofta i nära beröring med 5 d. Öfverdrifna, oförsynta anspråk. Komma med anspråk. Han (l. hans skrift) uppträdde utan (alla) anspråk. Hans omdömen .. voro enkla, korta och utan allt anspråk. Rosenstein 1: 207 (1790). Anspråk äro afundens hufvudsakliga ursprung. Ödmann Pred.-utk. 44 (1808, 1812). Vid .. (Kellgrens) sida framträdde en ny sångmö, af de blygsammaste anspråk. Leopold 5: 524 (1822; om fru Lenngren). Stora anspråk pläga ej sällan dölja sig bakom stora ursäkter. Geijer I. 8: 155 (1838). (Den som utan personlig förtjänst vill åtnjuta aktning för sitt ämbetes skull) gör .. sig endast löjlig genom anspråk, som ingen vill erkänna. Tegnér 4: 70 (1839). jfr: Så svag förtjenst, så ringa namn, Hvad anspråk kunna de väl göra? Lenngren 70 (1798); jfr b.
5) [jfr t. ansprüche die man an das leben stellt] om fordran på ngn l. ngt, att han l. det skall handla l. te sig på visst sätt l. ega en viss egenskap, vissa förtjänster o. d.: pretention, fordran, kraf. Hafva stora anspråk på lifvet. I afseende på komfort tyckas våra nya förstaklassvagnar tillfredsställa alla billiga anspråk. Ödmann Anv. t. skrift. 70 (1823). Vi kunna ej klaga öfver att vara bortskämda eller öfverdrifna i våra anspråk på tidningsskrifvarne. Tegnér 6: 266 (1835). De högre anspråk på komfort och trefnad äfven i hvardagslag som börjat göra sig gällande. Karlin Sk. textil konstsl. 4 (1886). — särsk.
a) i uttr. ställa anspråk. Högt ställda anspråk. På läraren ställer man i allmänhet litet större anspråk både hemma och borta, än på den med honom jämförelsevis lika lottade. Tidskr. f. folkund. 1882, s. 167. De olika anspråk, som olika förvärfsyrken ställa på sina idkares personliga egenskaper, ekonomiska anlag, tekniska utbildning m. m. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 380 (1893).
b) i uttr. göra anspråk (jfr 2 a, 4 b).
α) göra anspråk på (att en viss egenskap o. d. skall förefinnas). Hyresgästen gör anspråk på att våningen skall vara försedd med alla nutida bekvämligheter. Uppe i rummen skulle man alltid vara ren om händerna och torr om fötterna, men ute gjordes ej därpå anspråk. De Geer Minnen 1: 9 (1892).
β) (numera mindre br.) göra (vissa) anspråk på (en person l. sak) = a. Man gör stora anspråk på skolan för ungdomens uppfostran. Tegnér 3: 412 (1838). Litteraturhistorien har att fullkomligt motsvara alla anspråk, som kunna göras på en vetenskap. Lysander Rom. litt. 1: 9 (1858).
c) [jfr t. jemand, jemandes zeit, kräfte in anspruch nehmen] i uttr. taga i anspråk (jfr 2 b, 4 c), ställa (stora) fordringar på prestationsförmågan hos (ngn l. ngt), lägga beslag på, anlita; äfv. allmännare: förfoga öfver, göra bruk af, taga i bruk, använda; upptaga. Denna uppgift tager lika mycket förståndet som fantasien i anspråk. Äfven menniskors barn tager Herren i anspråk för det trägna arbetet. Thomander Skr. 1: 78 (1829). Här blef hans verksamhet på mångfaldiga sätt tagen i anspråk. Fryxell Ber. 8: 132 (1838). Tjensteåliggandet tog icke hans tid och krafter mycket i anspråk. Ljunggren i SAH 41: 11 (1866). Kejsarne hade så tagits i anspråk af striderna uti Italien, att de försummat Tysklands angelägenheter. Pallin Medelt. 68 (1875, 1890). Om jag till er tjänst kan vara / .. Så vill jag blott er vänligt be, / Att ni mig tar i anspråk bara! Nordlund Bitar 74 (1894). Allmänna medel (hafva) tagits i anspråk för bekostande af kransar, som myndigheter velat öfverlemna vid framstående personers begrafningar. Riksd. rev. ber. ang. statsv. 1898, s. 317. — (†) med attribut uttryckande en gradbestämning. Af Statens idée tagas alla individuer i samma anspråk. Biberg 1: 205 (c. 1820). Nu togs körkonsten i högsta anspråk. Palmblad Fornk. 1: 146 (1843).
d) pregnant, utan angifvande af hvad anspråket l. fordran gäller, betecknande fordringar på komfort o. bekvämlighet i lefnadssätt o. d.; ofta i nära beröring med 4 d. En befolkning, hvilken såsom vildarne på de flesta håll, har mycket ringa anspråk och behof. C. Rosenberg i Ekon. samh. 1: 211 (1891). Härberget bestod af ett lågt ryggåshus, som var dagligstugan, och af rymliga loft och svalar å ömse sidor, det ena för värdinnan och husets folk, det andra för resande med anspråk, som ville stanna öfver natten eller längre. Rydberg Vap. 38 (1891). Upplysningen har stigit ned till de djupa lederna, och i samma mån hafva anspråken växt. Rundgren Skoltal 9 (1899).
Ssgr (i allm. till 4 o. 5): ANSPRÅKS- an3språks~, äfv. -sproks~ -DIGER~20. (enst.) Dåren, som sväller af sin titel och är anspråksdiger af sin börd. Elgström 137 (c. 1805).
-DRYG~2. (numera mindre br.) = -FULL. Må den anspråksdryge rike / Med förakt för hvarje like / Räkna sina åkrars tal. Wallin Vitt. 2: 230 (1805). Lybeckarnas anspråksdryga fordringar. Brunius Gotl. k. 1: 67 (1864). Samtiden 1872, s. 184.
-FRI~2. (mindre br.) = -LÖS. Wallin Vitt. 1: 5 (1805). En anspråksfri enfald och naturlighet i uppförandet. Broocman Ber. 2: 166 (1808). Den anspråksfria sången. Wirsén Ton. o. sägn. 241 (1893).
-FULL~2. [jfr t. anspruchvoll, äfvensom fr. prétentieux] som har l. röjer l. vittnar om l. är förenad med (stora) anspråk. Ett anspråksfullt uppträdande. Tala i en anspråksfull ton. Heinrich (1814). Hvart ädelt sinne måste vämjas vid / en uselhet så anspråksfull som denna (dvs. tidens kannstöperi). Tegnér 2: 178 (1839). Öfversättarens mindre anspråksfulla värf. K. A. Melin i 3 SAH 13: 18 (1898). Männen .. hafva svårt att fördraga anspråksfulla blåstrumpor. C. D. af Wirsén i PT 1899, nr 53 A, s. 3. —
-FULLHET~20 l. —0~2. Tegnér 4: 408 (1839). (Scheffer) var fri både från Höpkens anspråksfullhet och från Fersens stolthet. Odhner i 3 SAH 6: 112 (1891).
-LÖS, -LÖSHET, se d. o. —
-RIK~2. (föga br.) = -FULL. (Kärleken) Vågade att stindt bekika / Höga nåder, anspråksrika, / Och sig ej med helsning bry. Adlerbeth Poët. 2: 313 (1803). Choræus 50 (1804).
-TOM~2. (enst.) Nog fins här ock plåstergud, men guden / Är så fredlig, är så anspråkstom / Och så spak i stulna doktorskruden, / Liksom åsnan förr i lejonhuden. Wallin Vitt. 1: 389 (1805).
Spoiler title