SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
ANSTIFTARE an3~stif2tare (a`nstiftare Weste), m.||ig.; best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr d. o. t. anstifter]
person som anstiftar. — särsk. motsv. ANSTIFTA 2 a. Krijghetz anstyfftare. Schroderus Liv. 619 (1626). Patkul, som warit anstifftare til mycket ondt emot Swerige. Block Progn. 83 (1708). Han är deras vedersakare och anstiftare af deras förderf. Geijer II. 1: 265 (1825). Försåtets anstiftare eller verkställare. Wallin 1 Pred. 3: 232 (c. 1830). Var .. (Horn) en anstiftare af Wellingks ofärd, skulle detta skett i hemlighet med stämplingar. Svedelius i SAH 55: 271 (1879). — särsk.
a) (†) följdt af att-sats. Dhe andre bisper .. hafva .. varit anfängiare och anstifftare, att meniga riket mycken blodzuthgiutelse öfvergångit är. RA 1: 366 (1544).
b) jur. Anstiftare af mened. Äro flere uti .. brott .. delaktige, eller befinnes en eller flere varit anstiftare och uphitsat the andre .., plikte anstiftaren dubbelt. Förordn. 10 Febr. 1746, § 17. Straffl. 1864, 3: 1. Anstiftare .. den som uppsåtligen förleder annan till brott. J. Hagströmer i NF (1876). — jfr HUFVUD-, MED-ANSTIFTARE.
Spoiler title