SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
ANTITES an1tite4s, r. (l. f.); best. -en; pl. -er; l. (i bet. 2) ANTITESIS anti4tesis, äfv. 0302, r. (l. f.).
Etymologi
[jfr t. antithese, fr. antithèse, eng. antithesis, af lat. antithesis, af gr. ἀντίϑεσις, motsättning, af ἀντιτιϑέναι, sätta emot, af ἀντί (se ANTI-, prefix2 1) o. τιϑέναι, sätta, placera; jfr TES o. SYNTES]
eg.: motsättning, motsats.
1) ret. retorisk figur bestående i användning af med hvarandra korresponderande uttryck för motsatta l. starkt kontrasterande begrepp i tvenne (l. flere) samhöriga satser. Sahlstedt Tankar i vitt. 201 (1756). Jag lägger särskildt eftertryck på den antithes, hvilken förekommer i dessa sista rader (i parafrasen af Davids 104:de psalm), emedan detta rhetoriska medel just är en af hemligheterna i den wallinska poesien och vältaligheten. Sturzen-Becker Sv. skönlitt. 30 (1845). Sökta antitheser och andra rhetoriska floskler. Lysander Rom. litt. 137 (1858). Man tillerkände .. (Tegnér) sinnrikhet i antitesen. G. Ljunggren i NF 15: 1487 (1891). Antitesens teoretiska afsikt gör att den särdeles väl lämpar sig för den didaktiska poesien. Larsson Poes. log. 69 (1899).
2) filos. begrepp l. omdöme som utgör en nödvändig motsats till ett förut i tänkandet satt begrepp l. omdöme, den s. k. tesen. (Fichte) börjar ifrån en Thesis, ledes deraf nödvändigt på en Antithesis, såsom dess vilkor, och deraf vidare på en Synthesis. Höijer S. skr. 2: 162 (1799). Antitesens (princip fordrar): att om ett föremål i något visst hänseende lemnats obestämdt och i detta hänseende skall bestämmas, måste det ske genom antagandet af det ena bland tvenne omedelbart motsatta kännemärken. Lindblom Log. 18 (1836). Boström Proped. 3 (1851?).
Spoiler title