SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
APATI ap1ati4, r. (l. f.); best. -en, äfv. -n.
Etymologi
[af t. o. fr. apathie, lat. apathia, af gr. ἀπάϑεια, afl. af ἀπαϑής, af privativum o. πάϑος, lidande l. lidelse]
eg.: frihet från lidande(n) l. lidelse(r).
1) [jfr gr. ἀπάϑεια särsk. i den bem. hvari detta ord användes af den stoiska skolan inom filosofien] i sht filos. frihet från l. okänslighet för lidanden, lidelser o. begär; affektlöshet, lidelsefrihet. Stenhammar 240 (1798). Apathi, den fullkomliga känslolöshet för naturdrifternas och begärens kraf, hvilken Stoikerna tillade hvad de kallade den Vise. Grubbe Ordl. (c. 1840). I denna apathi och affectlöshet sammanstötte .. Epikureismen med Stoicismen. Palmblad Fornk. 1: 360 (1844). — dubbeltydigt, med hänsyftning på 2. Mensklig fullkomlighet är — apati; deri hade stoikerna rätt. Tegnér 5: 479 (1825).
2) [jfr fr. apathie, liknöjdhet, slöhet] likgiltighet l. okänslighet för (yttre l. inre) intryck; försoffning, håglöshet, liknöjdhet. Kungens (dvs. G. IV A:s) hela raseri synes nu hafva öfvergått i apati; han äter och sofver bort hela dagen. Trolle-Wachtmeister 1: 180 (1809). Jag förnimmer ett slags skörbjugg i själen, en apati, en overksamhet, en leda till lifvet och hvad jag deri skattade högst. Tegnér 6: 304 (1837). Jag observerade, att han aldrig lyfte sin blick för att se på omgifningarna ... Samma fullkomliga apati visade han under middagen. De Geer Minnen 2: 88 (1892).
Spoiler title