APEKATT a3pe~kat2, äfv. (i sht i bet. II) APKATT a3p~, m.||ig. l. r.; best. -en; pl. -er (se för öfr. KATT).
I. [jfr sv. dial. apekatt, abekatt, d. abekat, nor. apekatt, nyisl. apaköttr, nt. apkatt; af APA, sbst., o. KATT; den senare leden utgör bl. ett slags förtydligande tillsats (jfr HVALFISK o. d.), som torde ha sin grund däri, att (den i Europa oftast sedda lilla) apan gm sin rörlighet o. vighet m. m. för den populära uppfattningen tett sig ss. ett kattartadt djur; se Rydqvist SSL 4: 180, Grimm 5: 282; jfr äfv. MARKATTA] apa.
a) (i bygdemålsfärgad framställning, mindre br.) markatta, (liten) apa. Cavallin (1875).
b) (i sht hvard., mer l. mindre skämts. l. spefullt) bildl., om den som på ett l. annat sätt bär sig åt som l. liknar en apa. — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i d. o. nor.] om efterapare. En sådan liten apekatt! (i tilltal till barn som apar efter). O .. / Voltaires fagre apekatt. Thorild Straffs. 2 (1784; om Kellgren). Schulthess (1885).
β) skämts., om den som gör löjliga o. osmakliga grimaser.
γ) i allm. om löjlig l. ful människa.
II. (föga br.) zool. kattmaki. Cheirogaleus. Apkatt. Detta slägte liknar på en gång Makien och Katten. Det har den förres apfötter och den sednares kroppsvext. Scheutz Naturh. 23 (1843). Dalin (1850).
